Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
IvËO TOLSTOJ
rum, där furst Galjtsin, som redan tör länge sedan kommit
tillbaka, satt och väntade på honom, läsande en bok han funnit
på Kalugins bord.
Det var för Kalugin en underbar njutning att känna sig vara
hemma, i säkerhet, cch då han väl låg i sängen i sin nattskjorta,
berättade han stridens hela förlopp för Galjtsin. Han skildrade
det naturligtvis på ett sätt så att det av var detalj framgick att
han, Kalugin, var en mycket duktig och tapper officer, vilket
förresten var överflödigt, ty alla visste detta och hade varken rätt
eller skäl att betvivla det, med undantag kanske för den nyss
stupade ryttmästar Praskuchin, som, fastän han brukade anse
det tör en lycka att få gå arm i arm med Kalugin, senast i går
hade anförtrott en vän att Kalugin visserligen var en mycket
hygglig karl, men, oss emellan sagt, ytterst ohågad att gå upp på
bastionerna.
Knappt hade Praskuchin skilts från Kalugin och i sällskap
med Michajlov hunnit fram till ett mindre utsatt ställe och
därför börjat andas litet lättare, förrän han fick se en bländande
blixt flamma upp bakom sig, hörde vaktposten skrika: •—
Mör-sare! och en av de bakom gående soldaterna anmärka: •— Den
där går rätt på bastionen.
Michajlov såg sig om. Bombens ljusprick såg ut att ha stannat
efter att ha nått sin flygbanas högsta punkt, och det var omöjligt
att avgöra vilken riktning den skulle ta. Men detta varade blott
ett Ögonblick. Allt snabbare och snabbare föll bomben, den var
så nära att man såg rörets gnistor och hörde den olycksbådande
visslingen •— den skulle komma att falla mitt i bataljonen.
-—■ Kasta er ner! hördes en röst.
Michajlov och Praskuchin tryckte sig mot marken.
Praskuchin slöt ögonen och hörde blott hur bomben dunsade i den hårda
marken helt nära intill. Det gick en sekund lång som en timme —
bomben kreverade inte. Praskuchin blev förskräckt. Hade han
kanske varit feg i onödan? Kanske bomben fallit ner långt borta
och han bara inbillade sig att röret fräste tätt intill honom?
Han öppnade Ögonen och såg med tillfredsställelse att Michajlov
låg orörlig på marken alldeles invid hans fötter. Men i detsamma
föll hans blick för en sekund på det lysande tändröret till bomben,
som låg och snurrade ett litet stycke från honom.
En isande skräck — en skräck som uteslöt alla andra känslor
och tankar bemäktigade sig hela hans varelse. Han dolde ansiktet i
händerna. Ännu en sekund förflöt — en sekund varunder en hel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
