Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
289
värld av känslor, tankar, förhoppningar och minnen drogo igenom
hans inre.
—■ Vem kommer den att döda: mig eller Michajlov eller oss
båda? Och om mig, var blir jag träffad? I huvudet — då är det
slut. I benet — då amputeras det ■— jag skall be att jag äntligen
blir kloroformerad ■— och jag kanske blir vid liv. Men kanske att
bara Michajlov blir dödad; då skall jag berätta hur vi gick bredvid
varann och han stupade och jag blev översköljd med blod. Nej,
den är närmare mig . . . det blir jag.
Här erinrade han sig att han var skyldig Michajlov tjugu rubel.
Han kom ihåg ännu en skuld i Petersburg, som han borde ha betalt
för länge sen. Melodien till zigenarvisan han sjungit kvällen
förut började ljuda for hans öron. Den kvinna han älskade
uppenbarade sig for hans inre syn i mössa med violetta band, en man,
som förolämpat honom för fem år sedan och som han ej fått
satisfaktion av, kom honom i tankarna, fastän samtidigt och olösligt
förknippat med dessa och tusen andra minnen förnimmelsen av
det närvarande •— väntan på döden — ej för ett ögonblick lämnade
honom. — Men för resten, den kanske inte kreverar, tänkte han,
och med förtvivlans beslutsamhet ville han öppna Ögonen. Men
i detsamma såg han ett rött sken genom de ännu slutna
Ögonlocken; med ett hemskt krasande stötte honom något mitt i
bröstet. Han sprang några steg, snavade på sin sabel och föll
på sidan.
— Gudskelov, jag har bara fått en kontusion, var hans första
tanke, och han ville med händerna känna på bröstet; men hans
händer voro som bundna och huvudet satt pressat som i ett
skruvstäd. För hans ögon skymtade soldater, och omedvetet
räknade han dem: — en, två, tre soldater, och han där i den
uppknäppta kappan är en officer, tänkte han. Sedan blixtrade det
till för hans Ögon och han undrade med vad det sköts: morsare
eller kanon. Antagligen kanon. Och nu sköts det igen; och nu
kom det än flera soldater: fem, sex, sju soldater gingo förbi.
Plötsligt råkade han i ångest för att de skulle trampa på honom.
Han ville ropa att han fått en kontusion; men munnen var så torr
att tungan lådde vid gommen, och en ohygglig törst ansatte
honom. Han kände att det var vått på bröstet, förnimmelsen av
väta kom honom att tänka på vatten, och han ville till och med
dricka det där våta på bröstet. Förmodligen slog jag mig blodig
när jag föll, tänkte han. Han greps av en allt häftigare ångest
för att soldaterna som fortsatte att ila förbi skulle krossa honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
