Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
95
soldater med sjukbår och gevär, löpgravens vall och kom med
ens på det klara mei_att han fortfarande befann sig i denna
världen.
Han hade blivit lätt sårad i huvudet av en sten. Hans första
känsla var närmast besvikelse, han hade så lugnt och nöjt berett
sig på övergången »dit» att det bjöd honom emot att vända
tillbaka till verkligheten med dess bomber, löpgravar och blod. Hans
andra känsla var en instinktiv glädje över att han var vid liv,
den tredje en Önskan att så fort som möjligt komma från
bastionen. Trumslagaren band en duk om sin kompanichefs huvud och
tog honom under armen för att leda honom till förbandsplatsen.
— Vart går jag och vad är meningen? tänkte stabskaptenen,
då han hunnit bli litet redigare. Det är min plikt att stanna kvar
hos kompaniet och inte ge mig av i förväg — i synnerhet som
kompaniet snart skall dra sig ur elden, viskade en röst
inom honom.
— Nej, min gosse, sade han och drog sin arm ur den
tjänstvillige trumslagarens, jag går inte till förbandsplatsen, jag
stannar hos kompaniet.
Och han vände om.
— Det vore nog bäst, ers välborenhet, om ni blev ordentligt
förbunden, sade IgnatjeV. Det är bara först det känns som om
det inte vore något. Det är allt bäst det, här är ju ett förfärligt
skjutande också . .. Kom, ers välborenhet.
Michajlov blev ett ögonblick stående obeslutsam och skulle
kanske ha följt Ignatjevs råd, om han inte erinrat sig vilken massa
svårt sårade det fanns på förbandsplatsen. — Kanske läkarna
skrattar åt min skråma, tänkte stabskaptenen och gick beslutsamt
tillbaka till kompaniet utan att akta på trumslagarens
föreställningar.
— Var är ordonnansofficern Praskuchin som var med mig?
frågade han fänriken som anförde kompaniet, då de träffades.
— Jag vet inte .. . han har visst stupat, svarade fänriken
motvilligt.
— Vet ni inte om han är stupad eller sårad? Han var ju i
sällskap med oss. Och varför tog ni inte upp honom?
— Hur skulle vi kunnat ta upp honom mitt i sådan eld?
— Men Michajl Ivanitj, sade Michajlov uppbragt, hur kunde
ni låta honom ligga, i fall han levde? Och^var han död, borde ni
ändå ha tagit upp honom.
•— Hur skulle han kunna vara vid liv, när jag säger er att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
