Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
305
•— Du gjorde klokast i att vänta, du, sade han med
vattenmelonen i övertalande ton.
— Asch, det är sak samma, muttrade soldaten och trängde
sig fram mellan hjulen på de stockade vagnarna. Folk pratar
så mycket. Man kan ju till och med köpa sig meloner till
kvällsvar d.
III.
Poststationen var full av folk, då Kozeljtsov kom fram dit.
Den förste han mötte ute på trappan var en magerlagd, helt
ung man, postmästaren, som var mitt uppe i en ordväxling med
två officerare, som kommo tätt efter honom.
— Inte bara tre dygn, tio dygn kan ni få vänta, till och med
generaler får vänta, lillefar, sade postmästarn i försmädlig ton.
Jag kan väl inte spänna för mig själv åt er.
— Då skall det inte heller lämnas hästar åt någon. Men
varför fick den där betjänten med sakerna? skrek den äldre av de
båda officerarna, som höll ett glas te i handen. Han undvek
att begagna tilltalsord, men lät tydligt märka att ban lätt skulle
kunnat dua postmästarn.
— Ni kan väl själv inse, herr postmästare, sade den andre,
unge officern lätt stammande, att det inte är för vårt eget nöjes
skull vi vill resa. Eftersom vi fått order att inställa oss, är det
klart att vi behövs. Jag skall tala om det här för generalen,
var säker om det. Ni visar ju tydlig missaktning för det militära
ståndet.
— Ni skall då alltid fördärva allting, avbröt honom den äldre
officern förargat. Ni bara hindrar mig; man måste förstå sig på
att tala med dem. Nu har han ju verkligen mist aktningen. Hit
med hästar på minuten, säger jag.
-—• Jag skulle så gärna ge er hästar, lillefar, men Var skall jag
ta dem?
Postmästarn teg litet, men plötsligt rann sinnet på honom, och
fäktande med armarna utbrast han:
— Jag måtte väl själv begripa och veta, lillefar, men vad
skall man göra? Dåt mig bara (officerarnas ansikten fingo ett
uttryck av hopp) ... låt mig bara leva till månadens slut, så är
jag inte här längre. Gud skall veta att hellre ger jag mig av till
Malachov än jag stannar här. De får reda sig bäst de vill, när de
styr på det här viset. På hela stationen finns inte en enda vagn som
är i skick, och det är tredje dagen hästarna inte har sett en hötapp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
