Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2J0
LEO TOLSTOJ
Han förstår nog att jag har det obekvämt, men låtsas att han
inte märker mig. Nu är vi strax framme, tänkte han vidare och
tryckte sig mot vagnskanten och vågade inte röra sig för att
brodern inte skulle märka att han satt illa, och vi blir nog genast
kommenderade till bastionen: jag med artilleriet och bror med
sitt kompani, och vi följs åt. Bäst det är kastar sig fransmännen
över oss. Jag skjuter och skjuter och dödar en förskräcklig massa,
men de rusar i alla fall rätt emot mig. Det är omöjligt att skjuta
längre, jag är förlorad. Men då kommer bror Michajl plötsligt
störtande med sabeln i högsta hugg, och jag rycker till mig ett
gevär, och tillsammans med soldaterna rusar vi framåt.
Fransmännen kastar sig över bror Michajl. Jag springer fram, dödar
ett par fransmän och räddar Michajl. Jag blir sårad i ena armen,
men tar geväret i andra handen och fortsätter framåt. Bredvid
mig stupar bror Michajl för en kula. Jag stannar för ett ögonblick,
ser på honom — så vemodsfullt — men så rätar jag på mig och
ropar: Följ mig! Vi skall hämnas! Jag älskade min bror över allt
på jorden — skall jag säga — och har förlorat honom. Låt oss
hämnas, låt oss tillintetgöra fienden eller också förgås! Alla hurrar
och följer mig. Nu rycker hela franska armén emot oss — Pelissier
själv. Vi slår den tillbaka . . . Men till sist får jag en andra, en
tredje blessyr, och jag sjunker ner döende. Alla springer fram
till mig. Gortjakov kommer och frågar vad jag Önskar. Jag
svarar att jag ingenting önskar — bara att bli lagd bredvid min
bror och få do vid hans sida. De lyfter upp mig och lägger ner
mig vid min brors blodiga lik. Jag reser på mig och säger bara:
Ja, ni förstod inte att uppskatta två människor, som uppriktigt
älskade fosterlandet; nu har de båda fallit — och måtte Gud
förlåta er. Och så dör jag.
Vem vet i vad mån dessa drömmar skola komma att
förverkligas.
— Har du varit i handgemäng någon gång? frågade han
plötsligt brodern, alldeles glömsk av att han inte skulle tala med honom.
— Nej, inte en enda gång, svarade den äldre, två tusen man har
stupat på vårt regemente, men allihop under fortifikationsarbetet,
och då jag blev sårad, var det också under arbetet. Krig går alls
inte till så som du föreställer dig, Volodja. Ordet Volodja rörde
den yngre brodern. Han ville förklara sig för den äldre, som i
själva verket inte haft minsta avsikt att förolämpa honom.
-—• Är du ond på mig, Misja? sade han efter ett ögonblicks
tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
