Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XI - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
325
Fingrarna innanför strumpan rörde sig allt snabbare.
— God dag på er. Ursäkta, vad heter ni? vände han sig
till Kozeljtsov. Ack, ja visst, förlåt. Här glömmer man allting,
återtog han, då Kozeljtsov nämnt sitt namn. Vi bodde ju
tillsammans, tillade han utan minsta uttryck av glädje i sitt ansikte
och såg frågande på Volodja.
■— Det är min bror, han kommer direkt från Petersburg.
—• Såå. Och jag har tjänat ut, jag, sade han med en grimas.
Hu, vad det gör ont. . . Skönt om det vore slut snart.
Han drog upp benet och satte händerna med de alltjämt
krampaktigt ryckande fingrarna för ansiktet.
— Det är bäst att lämna honom, viskade
barmhärtighetssystern med tårar i ögonen. Det är mycket dåligt med honom.
Redan på Nordsidan hade bröderna beslutit att följas åt
till femte bastionen. Men då de kom ut ur Nikolajevbatteriet,
voro de utan ord ense om att inte utsätta sig for onödiga risker
utan gå var och en åt sitt håll.
— Men hur skall du hitta vägen, Volodja? sade den äldre.
För resten, Nikolajev kan följa dig till Hamnsidan, så går jag
ensam, och i morgon är jag hos dig igen.
Mera yttrades ej vid detta de bägge brödernas sista avsked.
XII.
Kanondundret fortfor med oförminskad styrka, men
Jeka-terinskajagatan, som Volodja gick, följd av den tystlåtne
Nikolajev, var ödslig och tyst. I mörkret urskilde han blott den breda
gatan med vita, på många ställen raserade husväggar och
sten-trottoaren han gick på. Ibland mötte de soldater och officerare.
Då han gick förbi amiralitetet, såg han vid ett starkt eldsken från
andra sidan muren akaciorna längs trottoaren med deras
grönmålade störar och tynande, neddammade lövverk. Trots dundret
urskilde han tydligt ljudet av sina egna och Nikolajevs steg och
dennes tunga andetag.
Han tänkte ingenting bestämt. Den vackra
barmhärtighetssystern, Martsovs ben med fingrarna som rörde sig innanför
strumpan, mörkret, bomberna och allehanda bilder av död och
förstörelse svävade dunkelt för honom. Hela hans känsliga unga
själ krympte samman och kved under intrycket av övergivenhet
och yttervärldens likgiltighet för hans andel i faran. — Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
