Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
IvËO TOLSTOJ
kommer att stupa, jag kommer att lida och plågas, och ingen fäller
en tår över mig! Och allt detta i stället för det härliga hjälteliv,
uppfyllt av energisk handling och varm medkänsla, som han drömt
om. Bomber kreverade och visslade allt närmare. Nikolajev
drog allt djupare suckar utan att avbryta tystnaden.
Då Volodja gick Över bron som förde till Hamnsidan, såg han
hur någonting vinande slog ned i viken, för en sekund spred ett
purpursken över de blå vågorna och sedan lyfte sig på nytt ur
skummet.
— Titta, den gick inte kaputt! sade Nikolajev hest.
— Nej, svarade han med en gäll och pipig röst som han inte
själv kände igen.
De mötte bårar med sårade och nya regementsfordon med
skanskorgar. På Hamnsidan passerade dem ett regemente.
Ryttare redo förbi dem. En var en officer med kosack bakom sig.
Han red i trav, men då han fick syn på Volodja, höll han in hästen
och såg forskande på honom, varpå han vände bort ansiktet,
gav hästen ett slag med ridpiskan och red vidare. — Ensam,
ensam, ingen bryr sig om ifall jag finns eller inte, tänkte den
stackars gossen med fasa och var nära att brista i gråt.
Sedan han längs en hög, vit mur hade gått uppför sluttningen,
kom han in på en gata omgiven av små sönderskjutna hus och
oavbrutet upplyst av bomber. En drucken kvinna klädd i trasor
kom tillsammans med en matros ut ur en port och tornade på
honom.
— Ursäkta, ers Välborenhet officer, sluddrade hon.
Den stackars gossen blev mer och mer beklämd om hjärtat.
Allt tätare ljungade blixtarna på den svarta horisonten och allt
tätare Veno och kreverade bomberna runt omkring honom.
Nikolajev suckade djupt, och plötsligt började han tala meden, som
Volodja tyckte, livlös röst:
— Så brått det var att komma i väg. Just något att ha brått
för. En del sluga herrar de lägger sig på lasarettet, så fort de får
ett aldrig så litet sår, och där blir de kvar. Det är också det bästa
man kan göra.
— Men när min bror blev frisk igen, så måste han ju ge sig
av, svarade Volodja, i hopp att genom ett samtal kunna förjaga
den ohyggliga känsla som bemäktigat sig honom.
— Frisk? Inte är han frisk. En del är verkligen friska. Och
även om folk är friska, gör de klokast i att ändå ligga på
lasarettet i såna här tider. Vad har man för att man gör tjänst?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
