Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XVI - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
335
sade Kozeljtsov. Det vore inte första gången ni och jag följdes
åt, och vi skulle minsann ge honom.
— Skall göra vårt bästa,1 ers välborenhet! hördes några
röster.
— Han är visst tapper, säg? sade en röst.
— Förbannat tapper, sade trumslagarn, inte högt, men så
att det tydligt hördes. Det var som om han inför den andre
soldaten ville urskulda kompanichefen och övertyga honom om att
det inte legat något skrytsamt eller otroligt i dennes ord.
Från soldaterna begav sig Kozeljtsov till sina officerskamrater
i bastionsmässen.
XVII.
I det stora mässrummet voro en massa människor samlade:
sjö-, artilleri- och infanteriofficerare. Somliga sovo, andra pratade,
sittande på ammunitionskistor och kanonlavetter. Den talrikaste
och mest högljudda gruppen satt på två utbredda filtar på golvet,
drack porter och spelade kort.
— Å, se Kozeljtsov! Kozeljtsov! Så roligt att du har kommit
tillbaka . . . Hur är det med blessyren? ljöd det från alla håll.
Även här var han tydligen populär och välkommen.
Kozeljtsov tryckte sina bekantas händer och slöt sig sedan
till den högljudda kortspelande gruppen, vars flesta medlemmar
Voro hans kamrater. En vacker, magerlagd, mörk officer med
lång, spetsig näsa och stora mustascher, blandade och gav. På
en av de vita, välformade fingrarna blänkte en tjock signetring
med adligt vapen. Han gav fort och slarvigt, men det märktes
att han var upprörd och blott gav sig ett sken av nonchalans.
Till höger om honom låg en gråhårig major, tydligen rätt
påstruken, stödd på armbågen och satsade med affekterad kallblodighet
en halv rubel kontant åt gången. Till vänster satt en liten officer
med rött, svettigt ansikte och smålog och skämtade tvunget.
Var gång hans kort förlorade, trevade han med ena handen i sin
tomma byxficka. Han gjorde höga insatser, men betalade inte
längre kontant, vilket tydligen just var vad som försatte den
vackre bankören ur humör.
En skallig, mager, slätrakad officer med väldig näsa och elak
mun gick av och an i rummet med en tjock sedelbunt i handen,
spelade oupphörligt vabanque och vann.
1 »Rady starat’sa» = den ryske soldatens vedertagna svarsformel.
22 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
