Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
IvËO TOLSTOJ
bra och god människa. Djadenko erbjöd Volodja oupphörligt
sina tjänster och bevisade för honom att hela artilleriet i
Sevastopol Var oriktigt uppställt.
Den ende som inte tilltalade Volodja var löjtnant
Tjerno-vitskij, fast han var artigare än någon av de andra och iförd en
väl inte ny, men omsorgsfullt lappad och borstad röck och hade
en guldkedja hängande över sidenvästen. Han utfrågade Volodja
ivrigt om vad tsaren och krigsministern förehade och berättade
honom med tillgjord hänförelse om de under av tapperhet som
hade utförts i Sevastopol, utbredde sig över hur få verkliga
patrioter det fanns, vilka oförnuftiga dispositioner som vidtogos,
med ett ord, han lade i dagen stora insikter och upphöjda känslor,
men gjorde ändå ett obehagligt intryck på Volodja. Dessutom
lade denne märke till att de övriga officerarna knappast talade
med Tjernovitskij.
Volontär Vlang, som han hade väckt kvällen förut, var också
där. Han satt helt blygsamt i en vrå och deltog inte i samtalen,
men skrattade då något lustigt yttrades, påminde när någonting
glömdes, gav kalfaktorerna order att servera vodka och rullade
cigarretter åt alla officerarna. Volodja hade tydligen intagit
honom, vare sig nu genom sitt anspråkslösa, belevade Väsen och
sätt, lika mot volontären som mot officerarna, eller genom sitt
behagliga yttre, och Vlangan — som soldaterna kallade honom
— tog inte sina stora, snälla, dumma ögon från den nye officerns
ansikte, gissade och förekom alla hans önskningar och befann
sig oavbrutet i ett tillstånd av förälskad extas, som de Övriga
officerarna naturligtvis märkte och gjorde sig lustiga över.
Före middagen avlöstes stabskaptenen från bastionen och
sällade sig till sällskapet. Stabskapten Kraut var en ståtlig blond
officer med stora, rödaktiga mustascher och polisonger. Han
talade ryska utmärkt, men alltför vårdat och grammatikaliskt
för att vara ryss. Beträffande tjänsten och umgänget gällde
detsamma som om språket: han skötte sin tjänst utmärkt, var
en präktig kamrat och ytterst pålitlig i penningaffärer; men just
därför att allt hos honom var så exemplariskt, var det något
som fattades honom som människa. Liksom alla rysktyskar var
han i egendomlig motsättning till de bästa rikstyskarna »praktisch»
i allra högsta grad.
— Se där kommer han, vår hjälte, sade kaptenen, då Kraut
kom in, svängande med armarna och klirrande med sporrarna.
Vad vill ni ha, Friedrich Kristianitj? Te eller vodka?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
