Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
IvËO TOLSTOJ
Vasin, som så vitt Volodja kunde se, var en småväxt karl
med stora, snälla ögon och polisonger, berättade först under
allmän tystnad och sedan under allmänt skratt, att då han kommit
hem på permission hade glädjen varit stor till en början, men
sedan hade hans far börjat sätta honom till arbete och
skogs-inspektorn hade brukat skicka en droska att hämta hustrun hans.
Allt detta roade högligen Volodja. Han kände inte längre den
minsta fruktan, trängseln och den dåliga luften i blinderingen
bekommo honom inte alls, tvärtom fann han sig utomordentligt
väl.
Många soldater snarkade redan. Vlang hade också sträckt
ut sig på golvet, och den gamle styckjunkarn hade brett ut sin
kappa och mumlade böner och korsade sig, redo att gå till vila.
Volodja fick lust att gå och se efter vad som tilldrog sig utanför.
— Maka på benen! skreko soldaterna till varann så fort han
reste sig, och i tur och ordning drogo de åt sig benen och beredde
väg för honom.
Vlang, som tycktes sova, lyfte plötsligt på huvudet och drog
Volodja i kappskörtet.
— Seså, låt vara, gå inte, det går inte an, sade han i
halvgråtande, bevekande ton. Ni vet inte, där faller projektiler
oavbrutet. Det är bättre här.
Men utan att bry sig om Vlangs böner trängde sig Volodja
ut ur blinderingen och satte sig på tröskeln, där Meljnikov redan
satt och bytte på fötterna. Luften var ren och frisk -— i synnerhet
sedan man andats blinderingens luft — natten klar och stilla.
Trots kanondundret kunde man höra rullandet av vagnarna, som
transporterade skanskorgar, och pratet i krutkällaren, där arbetet
pågick. Över den höga, stjärnströdda himlen flögo oavbrutet
bombernas röda strimmor. Strax till vänster ledde en liten
öppning in i nästa blindering, och man såg benen och ryggarna på
flottisterna, som logerade i den, och hörde deras druckna röster.
Rätt fram sågs krutkällarens kulle, nedhukade figurer omkring
den, och överst på kullen en hög gestalt, som stod där med
händerna i fickorna på sin svarta kappa och med fötterna stampade
till jorden andra släpade dit i säckar. Kulor och bomber veno här
oavbrutet genom luften, och allt emellanåt slog en bomb ner och
kreverade i närheten av källaren. Soldaterna som buro jord
hukade sig ner och sprungo åt sidan, den svarta gestalten rörde
sig inte, utan fortfor helt lugnt att stampa till jorden, alltjämt
med händerna i fickorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
