Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte i fält med en Moskvabekant. Ur furst Nechljudovs kaukasiska dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
IvËO TOLSTOJ
saker Pavel Dmitrievitj hade i behåll och inte hade lust att riskera
sina tre hundra rubel för hundra eller mindre som han skulle
kunna vinna.
■— Hör nu, säg, Pavel Dmitrievitj, sade löjtnanten, tydligen
för att förebygga en förnyad uppmaning, är det sant att vi skall
rycka ut i morgon?
—• Det vet jag inte, svarade Pavel Dmitrievitj, det har bara
kommit order att vi skall göra oss i ordning. Men skall vi inte
spela? Jag skulle satsa min häst. . .
— Nej, jag måste . ..
-— Den apelkastade, eller om ni vill spelar vi om pengar?
Vad säger ni?
— För all del... jag skulle gärna vilja, ni skall inte tro
att jag inte vill, sade löjtnant O. som svar på sina egna tankar,
men i morgon blir det kanske något patrulluppdrag eller en
marsch, jag måste sova ut.
Adjutanten reste sig, stack händerna i fickorna och började
gå fram och tillbaka. Hans ansikte antog sitt vanliga kyliga,
litet högdragna uttryck, som alltid tilltalade mig.
— Vill ni inte ha ett glas glögg? frågade jag.
— Jo tack.
Han ville gå fram till mig, men Guskov tog ivrigt glaset ur
min hand, och utan att se på adjutanten styrde han stegen mot
honom. Emellertid observerade han inte linan som tältet var
fäst vid, snavade på den, släppte glaset och föll framstupa.
— Sån drummel! sade adjutanten, som redan sträckt ut
handen efter glaset. Alla började skratta, även Guskov själv,
som gned sitt magra knä, fastän han omöjligt kunde ha slagit
det i fallet.
— Han passar upp som björnen passade upp eremiten,
fortsatte adjutanten. Så där bär han sig åt Varenda dag, vartenda
tältrep har han slitit av •— han snubblar jämt.
Utan att hora på honom gjorde Guskov sina ursäkter för oss
och tittade på mig med ett knappt märkbart, melankoliskt
småleende, liksom ville han säga att jag ensam förstod honom. Man
kunde inte annat än tycka synd om honom, men adjutanten
föreföll att ha ett horn i sidan till sin tältkamrat och ville alls
inte lämna honom i fred.
— Jo, ni är just en fin passopp, gör inte annat än stupar
på näsan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
