Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte i fält med en Moskvabekant. Ur furst Nechljudovs kaukasiska dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
IvËO TOLSTOJ
alltid låter man er känna det. Därför kan ni inte tänka er vad
det är för en njutning att tala à coeur ouvert med en sådan man
som ni.
Jag förstod inte alls vad jag var för en man, och därför
svarade jag honom inte.
— Skall det inte vara kvällsmat? frågade Nikita, som
oförmärkt hade närmat sig i mörkret och efter vad jag kuude märka
var misslynt över gästens närvaro. Det finns bara några
köttbitar kvar.
■—- Har kaptenen ätit?
— Han sover för länge sen, svarade Nikita buttert.
På min order att han skulle bära ut litet mat och brännvin
till oss muttrade han något och Vände långsamt tillbaka till sitt
tält. Där fortsatte han att brumma, men kom dock ut igen med
ett resskrin; på skrinet ställde han ett ljus, som han bundit ett
papper om till skydd mot blåsten, en liten kastrull, en
senapsburk, en bleckbägare med handtag och en butelj med
malörtsbrännvin. Då allt Var i ordning blev Nikita stående tör några
Ögonblick och såg på hur Guskov och jag tömde brännvinsflaskan,
vilket tydligen i hög grad misshagade honom. Vid det matta
ljusskenet tvärs igenom papperet och i mörkret för Övrigt urskilde
jag blott skrinets sälskinnsöverdrag, den uppdukade måltiden
och Guskovs ansikte, päls och små röda händer, som fiskade
upp köttbitar ur kastrullen. Runt omkring oss var det kolsvart,
och blott om man spände blicken kunde man skönja det svarta
batteriet, vaktens lika svarta gestalt ovanför bröstvärnet, eldarna
på sidorna och de rödaktiga stjärnorna Över huvudet. Guskov
hade dragit läpparna till ett sorgset och generat, svagt
småleende och hade en min som om han varit besvärad att se mig
i ögonen efter sin bekännelse. Han tömde ännu ett glas brännvin,
skrapade kastrullen i botten och åt snålt.
— Men er bekantskap med adjutanten är i alla fall en
ljuspunkt för er, sade jag för att något säga. Jag har hört sägas
att han skall vara mycket hygglig.
-—■ Ja, svarade Guskov, det är han visst, men han kan inte
Vara en annan än den han är, han kan inte vara människa, man
kan inte begära det av en person med hans bildning.
Plötsligt var det som om han rodnat. — Ni lade Väl märke
till hans plumpa skämt nyss om bevakningen? — och trots
att jag flera gånger försökte leda samtalet in på andra ämnen
började Guskov rättfärdiga sig och bedyra att han inte hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
