Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norrmännen kunde imellertid icke finna sig i att som en slafhop
säljas och köpas af ett par främmande herrar. Danmarks kung kunde
för sin del frånträda sina anspråk på Norges krona, men hade ingen
rätt att afyttra deras fädernesland åt ett främmande lands konung, utan
att ens höra deras mening om en slik öfverlåtelse. Norge hade till 1376
haft sin egen kung. Sedan Sverge utträdt ur Kalmarunionen fortsatte
Norge sin frivilliga förening med Danmark under gemensam regent, men
upphörde aldrig att vara ett särskildt rike. När föreningen nu blifvit
löst äfven med Danmark, återinträdde ättlingarne af Olof Tryggvassons
och Harald Hårdrådes folk i sin gamla statsrättsliga ställning.
På kallelse af prins Kristian Fredrik, ståthållaren i Norge,
sammanträdde en lagstiftande församling i Eidsvold, 112 medlemmar, utsedda
af städerna, landsbygden, hären och flottan. Denna riksförsamling började
sitt arbete 10 april; 16 maj var Norges frisinnade grundlag färdig och
antagen; 17 maj 1814 valdes Kristian Fredrik till Norges konung; 19
maj aflade han sin ed på författningen; dagen därefter, 20 maj 1814,
åtskildes de 112 grundlagsstiftarne, medan de — räckande hvarandra
händerna till en stor brödrakedja — under djup rörelse utropade: »Enige
och trofaste, intill dess Dovre faller!»
Karl Johan höll imellertid fast vid Kieltraktaten. Han förklarade
riksförsamlingen i Eidsvold och dess beslut lagstridiga och yrkade på
Kristian Fredriks ögonblickliga tronafsägelse, hvarjämte han fordrade
obehindrad inmarsch för de svenska trupperna, som skulle ega att besätta
alla fasta platser i Norge. Norrmännen svarade med att samla sin
motståndskraft och bereda sig att till det yttersta kämpa för sin rätt att vara
ett oberoende folk.
I slutet af juli angrep Karl Johan vårt lilla käcka brödrafolk med
både armé och flotta. Landtkriget leddes af honom själf. Flottan stod
under Karl XIII:s öfverbefäl. Krigslyckan växlade. Hurudan utgången
skulle ha blifvit, om kriget dragit långt ut på tiden, är icke värdt att
tvista om. Säkert är, att svenska armén icke var särdeles öfverlägsen.
Den utgjorde 40,000 man. Norska armén räknade 23,000 man i linien
och 10,000 man landtvärn, förutom kustmilisen, som var organiserad
ända upp till Finnmarken. För öfrigt kunde nästan alla vapenföre
norrmän räknas till krigsmakten, som utgjorde fem procent af befolkningen.
Att svenskarne trängde på och intogo några fasta platser, kunde icke
uppväga norrmännens öfvertag i terrängförhållandena, som de på längden
skulle mer och mer gjort sig till godo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
