Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppgörelsen mellan Karl Johan och norrmännen väckte mycken
förargelse hos de store herrarne i Sverge. K. J. Adlercreutz sade å
deras vägnar till kronprinsen att de hällre velat tala till norrmännen med
kanonernas språk än att underhandla med dem. Det vore Sverges rätt
enligt Kieltraktaten att behandla Norge som ett eröfradt land och
införlifva det i svenska landområdet såsom en ersättning för det förlorade
Finland.
Man glömde, alt stortinget endast vilkorligt antog unionsförslaget,
att det förbehöll sig valet af krigets fortsättande, om kungen af Sverge
icke ville gå in på de af tinget i grundlagen gjorda ändringarna.
Att norska folket hade rätt att lefva sitt eget nationella lif, lika väl
som det svenska, hvilket nyss räddats genom den norske styresmannens
klokhet och ädelmod, det gick öfver herrames storsvenska horisont.
Imellertid framhöll Karl XIII i en proposition till Sverges riksdag
12 april 1815, att Norge frivilligt slutit sig till unionen och antagit
gemensam konung med Sverge. Det gäller här, »icke allenast att stifta en
skandinavisk makt af två fria, länge fiendtliga folk, men ock att
ofördröjligen främja inbördes tillit och uppriktig vänskap. För uppnående af
detta ändamål bör, vid bestämmandet af de båda folkens gemensamma
rättigheter, en fullkomlig jämlikhet dem imellan åstadkommas, utan hänsyn
till deras talrikhet eller deras lands produktion.»
Denna kongl. framställning, som tydligt visar, hvad högsta
vederbörande tänkte om det nya statsförbundets rättsgrund, föranledde
riksdagens konstitutionsutskott att föreslå utarbetandet af ett föreningskontrakt
mellan rikena, hvilket skulle vara oberoende af bådas grundlagar.
Härur framkom riksakten, som antogs af stortinget 31 juli och af
riksdagen sex dagar senare, 6 augusti 1815.
Enligt denna folkrättsliga handling hafva Sverge och Norge ingått
ett försvarsförbund under en gemensam konung — hvarken mer eller
mindre. Hon stadgar, att »konungariket Norge skall vara ett fritt och
själfständigt rike, som ej kan delas eller afhändas», och meddelar
föreskrifter om tronföljd och kungaval, om kungens rätt att börja krig och
sluta fred samt föreskrifver att, vid behandling af ämnen, som angå bägge
rikena, tre norska regeringsmedlemmar skola deltaga i svenska statsrådet
eller tre svenska i det norska — ingenting vidare.
Om gemensam utrikesminister och gemensamme diplomater och
konsuler säges icke ett ord i riksakten. Af tillfälliga lämplighetsskäl i
början och svensk maktlystnad i fortsättningen, kom utrikesstyrelse för
båda landen att tills vidare blifva hufvudsakligen svensk. Men detta
förhållande saknar rättslig grund och synes i sina slutföljder leda till
unionens upplösning.
Skall riksaktens bestämmelse, att Norge är ett fritt och själfständigt
rike, icke blott vara ett tomt prydnadsord, så måste det under den
gemensamme kungen ega rätt att hafva sin egen utrikesstyrelse, liksom det
(i motsats till Ungern i dess förbund med Österrike) har sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
