Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
numera ansvarig inför Sverges riksdag och antalet af konungens svenska
rådgifvare ökadt från två till tre.
I denna ministeriella konselj skall, enligt en kongl. resolution af
1835, en norsk statsrådsledamot vara närvarande, då sådana mål
föredragas, som angå vare sig Sverges och Norges gemensamma eller
Norges enskilda förhållanden till främmande makter. Så är det än i dag.
Efter den svenska grundlagsförändringen 1885 har utrikesministern ansvar
inför Sverges riksdag, men ej inför Norges storting, medan det
ministeriella statsrådet utgöres af tre (förut två) svenskar och fortfarande blott
en norrman. Och det må bemärkas, att då de tre svenska rådgifvarne
sitta här med grundlags rätt och helgd, så kan den norske rådgifvaren
när som hälst aflägsnas genom att kungen helt enkelt upphäfver nämda
resolution.
Visserligen hade den Themptanderska regeringen i
underhandlingarna med den Sverdrupska omsider enats med denna beträffande antalet
ledamöter i ministeriella statsrådet, så att där skulle sitta lika många
norska som svenska regeringsledamöter, tre svenskar och tre norrmän.
Men då som vilkor för detta medgifvande å svenska sidan fordrades, att
den gemensamme utrikesministern skulle vara och förblifva svensk, utan
något ansvar inför norska riksförsamlingen, kunde norrmännen af alla
partier icke gå in på förslaget.
Ett återupptagande af hufvudsakligen samma förslag 1891
misslyckades lika fullständigt, hvarefter Stangska högerregeringen, som då
skötte Norges affärer, fick lämna statsstyret till rektor Steen. Hans
program var: en ordning af diplomatiska sakers behandling, som inför
betryggande konstitutionel ansvarighet för norsk statsmyndighet. Och de
allmänna valen 1891 gåfvo honom majoritet i stortinget.
Reformarbetet böljade med konsulatväsendet. Steenska regeringen
tillsatte en komité af sju fackmän, bland hvilka blott en tillhörde
vänsterpartiet, för att efter nödig utredning yttra sig i saken. Komitén
tillstyrkte enhälligt, att Norge öfvertager den fulla ledningen af sitt
konsulatväsen och att till konsuler på de viktigaste poster endast antagas norrmän.
Norges maritima och kommersiella intressen kräfde med bestämdhet detta.
I öfverensstämmelse härmed beslöt stortinget 10 juni 1892
upprättandet af eget norskt konsulatväsen och beviljade 50,000 kr. till de
förberedande åtgärderna för planens genomförande, hvarjämte tinget i
samma beslut anmodade norska regeringen att inleda förhandlingar med
Sverge om afvecklingen af den konsulära gemensamheten.
Kungen vägrade sanktion på detta stortingsbeslut, ehuru ingen
norsk man tillrådt en sådan vägran, enligt statsminister Stangs yttrande.
Steenska ministären undandrog sig ansvaret genom att neka sin
underskrift och genast begära sitt afsked, men förmåddes sedan att stanna
kvar, under bestämd förutsättning, att konsulatsaken i sinom tid blefve
behandlad i norskt statsråd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
