Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna vänsterregering, som förblef trogen sitt program, trädde
tillbaka följande året (1893), fast hon alltjämt kunde stödja sig på ett enigt
flertal i stortinget.
* *
*
Stang, som nu åter, 2 maj 1893, af kungen stäldes vid styret, har
icke sökt utföra beslutet af 10 juni 1892, trots det 1893 af stortinget
förnyats och fått ytterligare stadfästelse af de allmänna valen 1894, som
ånyo hade till resultat ett stortingsflertal för Steens program. Ej häller
har han gjort något för att, enligt stortingets beslut 1894, få
konsulatgemenskapen uppsagd och ministerposten i Wien såsom norsk indragen,
hvilka fordringar tinget uppstält som vilkor för utrikesbudgetens beviljande.
I stället hade hans ministär begärt afsked, men ändå låtit förmå sig att
tills vidare sköta de löpande regeringsbestyren.
Förgäfves sökte konungen i februari 1895 finna en norsk man,
som ville åtaga sig det äfventyrliga uppdraget att bilda en regering mot
flertalsviljan. Han ansåg sig icke kunna välja sina rådgifvare bland
vänstermännen, som utgöra stortingets majoritet, såvida denna icke ginge in
på att konsulatbeslutet återtogfes, tills frågan om egna norska konsuler
blifvit behandlad och afgjord genom underhandling med Sverge. Och
bland de båda andra stortingspartierna, högern och de moderata, fans
ingen som vågade påtaga sig ansvaret af en fortsatt motståndspolitik.
Under dessa omständigheter säges Norges kung ha vändt sig till
svenske rådgifvare för att med dem af handla en fråga, som norska
riksförsamlingen i en särskild dagordning uttryckligen förklarat vara ett
uteslutande norskt spörsmål, fast villigt medgifvande, att om afvecklingen af
den bestående gemensamheten må förhandlas mellan svenska och norska
myndigheter.
Sedan norske kungen lämnat sitt land, utan att ha uppgjort
mellanhafvanden med norska riksförsamlingen, pågingo lifliga
förhandlingar mellan de tre stortingspartieera för att möjligen komma till enighet
i häfdandet af Norges rätt. Fosterlandskärleken segrade slutligen öfver
smärre intressen och betänkligheter och förenade dem i en samfäld vilja.
Den 31 maj framlades i stortinget af fem vänstermän, två
högermän och två moderate, ett dagordningsförslag, gående ut på att häfda
Norges rätt att ordna sitt konsulatväsen och sin utrikesstyrelse såsom det
för godt finner, i förening med villighet att lösa tvisten genom fri och
fredlig förhandling med Sverge. Och 7 juni antog stortinget med 90
röster mot 24 följande dagordning:
»Med erkännande af att förhållandena kräfva en lösning af de
unionella svårigheterna, samt under hänvisning till och fasthållande af
stortingets uttalande i dess adress af den 23 april 1860: ’Norges
enrådighet i alla angelägenheter, som icke i riksakten uttryckligen betecknas
som unionella’, uttalar stortinget, att man på en helt och hållet fri
grundval under en med stortinget samarbetande regering bör söka inleda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:20:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kpafmn/0011.html
