Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbisedda eller missvårdade och tillika städse fruktat att blifva indragne i
krigiska förvecklingar med främmande länder. Tyvärr ha de icke saknat
giltiga skäl för dessa betänkligheter.
Beträffande deras kraf på egna konsuler — rättsligen bygdt på
norska grundlagens §§ 22 och 92 — framhållas flere goda bevis för
dess praktiska giltighet.
Norges skeppsfart är mycket stor, tre gånger större än Sverges.
Och norske handelsmän och sjöfarande ha alltid önskat kunna hafva
egna konsuler på vissa platser, där Sverge finner det onödigt att hålla
någon konsul.
De båda landens handelsintressen i utlandet äro ganska skiljaktiga.
I Sverge råder protektionismen, i Norge frihandeln. Denna olikhet
invärkar på näringslifvets alla förhållanden inåt och utåt.
Ju mer utrikeshandeln växer och skeppsfarten på främmande
hamnar tilltager, dess större betydelse för affärslifvet får den statsinrättning,
som har att främja utbytet med främmande länder och bereda ökade
och nya marknader för ens eget lands natur- och arbetsprodukter.
Konsulerna skulle vara de särskilda näringsgrenarnes representanter i utlandet.
En gemensam handels- och tullstyrelse för Sverge och Norge vore
ju nu en orimlighet. Deras iintressen äro i dessa hänseenden så
skiljaktiga som möjligt. De måste täfla med hvarandra i stället för att
samarbeta.
Att under denna konkurrens i utlandet hålla sig med gemensamma
konsuler, lär väl vara en ohållbar anordning. Antingen måste de vara
partiske, d. v. s. gynna det ena landet på det andras bekostnad, eller
ock opartiske, det vill här säga förfalla i ovärksamhet. Ändanmålet är i
båda fallen förfeladt.
Man anser ock, att en skilsmessa i konsulatväsendet skulle bidraga
till återställandet af ett vänskapligt förhållande mellan unionslanden, då
det vid utnämningar icke längre behöfde tvistas om och klagas öfver, att
en svensk föredroges framför en norrman eller tvärtom. Lägges härtill,
att en sådan skilsmessa i godt samförstånd enligt sakkunniges mening
skulle försiggå mycket lätt, så må man väl förstå den af norrmännen
alltid närda önskan att få hafva sina egna konsuler under norsk
statsmyndighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
