Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja väl, svarar vår kompanjon, men detta kommer icke af vårt
bolag, som härstämmar från kriget och är krigiskt till sin natur. Vi
norrmän lefde i fred kort efter Karl XII:s död intill böijan af detta
århundrade — utan någon union med Sverge.
Nej, freden har väsentligen berott på nödvändigheten att hålla sig
i styr, på oförmågan att vidare deltaga i de stores krigsspel, alls icke
på bristande lust att vara med.
»Bodösaken» har anförts som exempel på ett groft åsidosättande
af Norges intressen under den gemensamma utrikesstyrelsen, och
exemplet har icke förlorat något af sin sorgliga betydelse genom den
förmildrande belysning, man i dessa dagar sökt gifva det.
I Nordlands amt, staden Bodö och närliggande platser, hade en
engelsk affärsman börjat bedrifva en omfattande smuggling, som den
norska tullpersonalen i anseende till sin fåtalighet endast ofullständigt
kunde hindra. Den lyckades lägga beslag på en del af de förbrutna
varorna. Dessa återtogos af smugglaren med väpnadt följe.
Våldsvärkarne begingo flere andra dåd, fängslade länsmannen, då han skulle
fullgöra sin plikt, öfvermannade tullbetjeningen, trängde in i packhuset och
bortförde så mycket af det konfiskerade godset som de kunde medtaga.
Sedan uppträdde några medhjälpare till smugglaren och förklarade sig
vara egare till en del af de i Bodö upplagda varorna och begärde jämte
ledaren själf engelska regeringens bistånd för att af norska staten utfå
ett skadestånd på 648,000 kr.
Laglösheterna fortgingo under den svenske utrikesministerns
lättvindiga behandling af saken. Fast det var uppenbart, att de norska
myndigheterna gjort sin plikt mot de främmande äfventyrarne, ledde han
förhandlingarna med England därhän, att enligt en kongl. resolution 21
juli 1821 Norge bl. a. förödmjukelser måste betala dem en ersättning
af 325,000 kr. för deras förbrytelser.
Det är klart, att engelska regeringen icke skulle ha gjort sig till
beskyddare af våldsmän och lagbrytare, om hon genom vår
utrikesminister fått ordentliga upplysningar beträffande tvistens rätta sammanhang.
Men det fick hon aldrig. Tvärtom hade hon af det besynnerliga sätt,
hvarpå förhandlingarna sköttes från Sverge, fått den allt igenom falska
uppfattningen, att hennes undersåtars rätt blifvit djupt kränkt af den
norska staten. Det engelska sändebudet i de förenade rikena ansåg sig
böra erinra höga vederbörande, att krig förr en gång uppkommit af
handelstvister, och i en särskild not från England heter det, att ett längre
förhalande med frågans afgörande skulle hafva följder icke blott för Norge
utan för hela skandinaviska halfön.
Blef det också icke krig, så hade i alla fall vår utrikesminister
åstadkommit ett ganska betänkligt afbräck i det vänskapliga förhållandet
mellan England och Norge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
