Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 5 mars 1890 antog stortinget en adress till kungen, däri han
uppfordrades att med stöd af grundlovens 26 § söka få till stånd aftal
med främmande stater om afgörande genom skiljedom af tvister, som
möjligen kunde uppstå mellan Norge och dessa stater. Beslutet fattades
efter en grundlig öfverläggning med 89 röster mot 24, hvaraf framgår,
att äfven högerns flertal stälde sig på fredsvännernas sida. Men först
två år senare, d. 10 mars 1892, föredrogs denna i sanning riksviktiga
sak till slutligt afgörande inför konungen i ministerielt statsråd, därvid
utom den föredragande utrikesministern två andra svenska statsråd,
statsministern Boström och friherre L. Åkerhielm, samt den norske
statsministern Blehr, voro närvarande.
Under den långa mellantiden hade med ett par obetydliga undantag
alla stater i Norra, Mellersta och Södra Amerika gemensamt beslutit
upprätta en ständig skiljedomstol, som har den höga uppgiften att bilägga.
eller slutligt afgöra möjligen uppkommande tvister mellan de
kontraherande nationerna. Den traktat, som lagfäst detta skiljedomsförbund,
innehåller i dess 19 artikel en bestämmelse, att aftalet skall gälla äfven
för utomamerikanska stater, som genom en enkel underskrift vilja sluta
sig till traktaten.
På grund af denna bestämmelse utfärdade Förenta Staternas
utrikesminister en skrifvelse till de europeiska staternas regeringar, enligt
hvilken de kunde tillförsäkra sig en fredlig lösning vid hvarje
uppkommande tvist med någon amerikansk stat, blott genom att underteckna en
afskrift af världsfredstraktaten och deponera den hos Förenta Staternas
regering.
På denna vädjan gaf särskildt vår utrikesminister ett afvisande svar.
Han uttryckte »Kongl. Maj:ts Regerings lifliga sympati för den stora
människovänliga tanken att söka undvika krigets olyckor genom att oftare
anlita skiljedom för lösning af internationella tvister», men han ville icke,
vidkommande de förenade rikena, vara med om att göra något för denna
stora tankes förvärkligande.
Det kunde förstås icke anstå hjältarnes land att ingå på ett
prosaiskt kontrakt om rätt framför våld med amerikanska krämarefolk, i
händelse tillfälle skulle erbjuda sig att i ett stormaktskrig få vara med
på ett hörn — kanske mot den hatade jätterepubliken där borta i väster.
Fläkten af en sådan anda kunde lika litet som ministerns ytliga
uppfattning af folkrätten döljas bakom hans diplomatiska dunster.
I alla händelser lyckades det icke att på sådant sätt missleda Norges
folk, som i detta fall klart och bestämdt uttalat sin vilja både genom
stortinget och Steenska regeringen. Norge ville för sin del gå Amerika
till mötes. Men då svarade svenske utrikesministern, som icke har något
ansvar inför stortinget, att de förenade rikena icke bry sig om den saken.
Tålde norrmännen ett slikt förmynderskap, som hindrar dem att
knyta vänskapliga och tryggande förbindelser med andra folk, då vore
de värkligen förtjenta af det klander, som fåvitskt kommer dem så rikligt
till del från vår sida. Men de tåla det icke. Och därför skola vi ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
