Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blomma, som berusade mig med den ljufvaste doft.
Huru ofta under min bortavaro föresväfvade hon mig icke
under fantasiens irrande utflygter, huru ofta kändes
icke hos mig den lifligaste längtan att återse henne! Men
denna bild och denna längtan voro endast såsom matta
kornblixtar, jemnförda med solens herrligt skinande
bloss. De lemnade intet spår efter sig och voro icke
nog starka att oafvändt fängsla sinnet vid det kära
föremålet. Men nu, vid fulla åsynen af den herrliga
himlabilden, betogs jag helt och hållet af denna
underbara, oförklarliga känsla, denna saliga, namnlösa oro,
som alltid är den första kärlekens förelöpare.
Ju mer jag bemödade mig att bibehålla den vanliga
fattningen, ju förlägnare och tafattare fann jag mig
blifva, tills jag ändtligen, då känslans pokal blifvit allt
för rågad, omfattade ett gynnande tillfälle att göra min
kärleksförklaring och tillika tillkännagifva min böjelse
att vilja söka min framtida utkomst genom att studera
mensklighetens elände och blifva läkare.
”Min goda Johanna — började jag — jag har högt
och uteslutande älskat dig ifrån min spädaste barndom;
mina tankar hafva troligen icke varit fremmande för
dig, ehuru jag hittills undvikit att yppa min kärlek för
dig, innan jag hunnit stadga och utsigt att försköna
dina dagar, såsom jag det önskar och dina dygder
förtjena. Jag tror, att den som nedlagt känslor och
begär hos menniskan, han som sjelf är idel godhet och
kärlek, icke skall vredgas öfver en böjelse, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
