Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varse ett fruntimmer, som jag tycktes vara Johanna. Jag
helsade och min helsning besvarades, men på ett eget
sätt. Då fruntimret icke syntes vara beledsagadt af
någon kavaljer, ålade mig artigheten att erbjuda mig till
följeslagare. Jag skyndade derföre genast vid pjecens
slut efter henne; men i det jag närmade mig, märkte
jag att hennes vext var för späd för att vara
Johannas, och hennes ljusblå ögon sade mig att hon var
ingen annan än den fattiga flickan, som så beständigt
varit föremålet för mina tankar. I stället att njuta af
återseendets gladaste hänryckning, förbyttes min fröjd
till en stum smärta; jag kände en het tår bränna min
kind, då jag i stället för den torftiga drägt, som så
väl anstod hennes rena väsen, nu fann henne vara
elegant och fin. Hade hon kanhända förbytt denna
klädnad på bekostnad af den sinnesfrid och det lugn, som,
engång flydt, icke återkommer på denna sidan grafven?
Jag såg upp och träffades af hennes blick, hvari jag
tyckte mig se den skönaste tår återspeglad i min. Var
det blygsamhetens, tacksamhetens eller återseendets
glädje, som framlockade tåren, eller var den framkallad
af ångern? Detta hade jag ej ännu hunnit utforska,
innan hon straxt efter min helsning slöt sin arm kring
min och presenterade ett fruntimmer, hvilket gjorde
henne sällskap.
— Herr doktor, detta är min syster Ida, hvars lif
ni så ädelmodigt räddat. Vi hafva, utom afläggandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
