Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af den tacksamhet, som vi erkänna oss skyldige er,
mycket annat att säga er.
Jag bjöd min arm åt hvardera af damerna. Detta
var ett sannerligen eget ögonblick; ty jag visste ej en
gång dessa fruntimmers namn. Imellertid förbjöd mig
grannlagenheten att fråga dem derom och jag hoppades
att händelserna skulle upplysa mig. Under det vi
gingo gatan rätt fram, kunde jag icke underlåta att
uttrycka min förvåning öfver min okändas nuvarande
förändrade ställning samt uttalade det hopp, att hon äfven
nu torde vara lycklig. Hon nedslog sina ögon och
tycktes rörd. Jag afbröt ämnet och undvek att
uppväcka minnen, som måhända för henne kunde vara
både sorgliga och obehagliga. Jag frågade slutligen, om
hon kände mitt namn.
— Jag vet blott att ni är läkare. Mitt namn är
Emilia Kindblad; min far har varit kapten vid ett
regemente på Jutland i Danmark. Vi önske, både jag och
min syster Ida, att ni herr doktor är god och följer
hem till oss, på det jag får bjuda er ett minne af den
stund, jag första gången såg er, då ni så ädelmodigt
med er gåfva räddade min systers lif. I denna bön
instämde Ida med skälmskt smålöje. Jag vacklade väl
i början uti mitt beslut, huruvida jag skulle följa med
eller icke, särdeles som jag tyckte mitt inre värde
förringadt, då det gällde att emottaga belöning för en så
obetydlig tjenst. Slutligen segrade dock intresset for
de unga damerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
