Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det jag beder er emottaga denna ringa gåfva, att den
är hjerflig. Aftonen af vårt första möte skall lika
lifligt som tacksamt alltid fortlefva i mitt minne. Ida och
jag hade nyligen anländt till denna, för oss obekanta
stad. Vi voro således främlingar och öfverallt allena.
Vår far hade varit tvungen att resa ifrån oss ett par
dagar efter, sedan vi landstego här. Vi voro således
lemnade alldeles hjelplösa, och emedan vi hade
föryttrat vara nipper och dyrbarheter, var jag alldeles utan
tillgångar att få medicin åt min sjuka syster. Ni
afhjelpte detta. Ingen dag har sedan dess gått förbi,
utan att vi välsignande påmint oss er, och efter nu min
syster också gjort personlig bekantskap med sin
räddare, står för oss framtiden än ljusare, och vi önska
er båda all jordisk lycka och välgång.
Sedan Emilia utsagt dessa sista ord, frambruto
tårarne hos de båda flickorna. Ehuru väl det ej klär en
karl att vara gråtmild, kunde jag dock ej förblifva
känslolös och äfven mina ögon fylldes med tårar. Jag tog
ett hjertligt afsked. Emilia följde mig med ljus,
hvarunder hon yttrade sin ledsnad öfver att hennes far
icke var hemma till aftonen, men tillade, att han alltid
säkrast träffas hemma om morgnarne.
Hela den följande dagen sysselsattes mina tankar,
huru jag skulle kunna utforska dessa flickors
lefnadssätt och förhållanden under den tiden jag först lärde
känna Emilia. Slutligen trodde jag mig kunna få
någon upplysning i den tarfliga lilla trädbyggningen, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
