Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jonnie visste det inte, men Katarina var spöktokig. Hon älskade spöken på samma sätt som andra människor älskar folkmusik eller änglamat med lingon, kex och vispgrädde. Spöken skrämde henne och hon tyckte att det var skönt att bli skrämd.
De flest tror inte på spöken. De säger att spöken finns inte. Men det är det som är det fina i kråksången, ansåg Katarina. Det är meningslöst att bli rädd för någonting som finns, men att vara skraj för det som inte finns, det som är osynligt det pirrar hemskt och skönt i hela kroppen.
- Nu dillar du, sa hon.
Han såg den snabba glimten av intresse i hennes ögon. I jämförelse med ett spöke var en Mercedes ingenting.
- Katten väckte mej i natt, sa han. Först trodde jag att det var en tiger...
- Tigrar är mycket större.
- Inte små tigrar. Han stod mitt i månskenet och det fick honom att se mycket störe ut. Allting blir konstigt i månsken.
- Jag vet. Man kan bli tokig om man tittar för länge må fullmånen. Det heter mångalen.
Och han som inte hade några gardiner för fönstren.
- Sen försvann katten och jag gick upp för att stänga dörren och när jag kikade ut genom fönstret såg jag spöket.
- Var?
- På fältet neranför mitt fönster.
- På baksidan? Ska vi gå dit?
De gick runt huset. Trädgården var mycket gammal. Där växte tallar och lönnar och björkar och krokiga äppelträd som led av reumatism och vars frukter var små och sura.
- Där, sa Jonnie och pekade. Mitt på fältet kom spöket gående. Eller rättare sagt svävande över gräset. Spöket hade inga ben.
- Vilken färg?
- Vitt.
- Sen då?
- Hur då sen?
- Vad hände?
- Spöket försvann.
- Hur då?
- Inte vet jag. Det liksom fladdrade till och försvann spårlöst.
- Och sen?
- Ingenting. Jag stod kvar en stund och tittade. Men jag såg ingenting mer.
- Det måste ha varit Gamla Frun...
- Vilken då gammal fru?
- Gamla Frun på Sjövik. Hon som går igen. Har du inte hört talas om henne?
Hon berättade att spökerierna hade pågått i tvåhundra år. Ingen visste varför hon inte fann någon frid i sin grav. Hon var alltid klädd i vitt och sökte efter någon eller någonting...
- Jag tror inte på spöken, sa Jonnie.
Var det hela sanningen? Pappa Bertil hade inte trott på spöken. Men när Jonnie var liten hade pappa berättat om Jultomten...
- Vänta tills du har sett så så många som jag, sa Katarina.
- Hur många har du sett?
Hon slog ut med armarna i en gest som sa att de var oräkneliga.
- Gamla Frun också?
- Inte sett direkt. Men jag känner på mej att hon finns i närheten.
De såg sig omkring. I det heta solskenet var det svårt att föreställa sig att övernaturliga makter drev sitt spel...
Copyright © Hans-Eric Hellberg
