Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Katarina är inte hans vän.
Pappa är hans vän.
Pappa är fortfarande hans vän. Han är död, men det förändrar ingenting.
Hur många skulle kunna förstå att pappa och han är tillsammans en stund just nu?
Tillsammans här i ekan, som så många gånger förr. Hur många gånger har de rott tillsammans tusen? Rott med drag, rott och kastat med spinnspö, rott till ett abborrgrund för att meta, rott utan mål på väg mot ingenstans.
Man kan leka med ord. Ro betyder frid. Att ro betyder frida. Man kan glida i lugn och ro i en eka.
Han sparkade av sig sandalerna, drog tröjan över huvudet, tog av sig jeansen. Under hade han badbyxorna.
De nakna fötterna njöt av solvärmen på ekträet. Lite varmt vatten låg och skvalpade på botten av ekan, men han brydde sig inte om att ösa ur det. Det var skönt att känna vattnet kittla mellan tårna.
Han fäste årorna i årtullarna och rodde bort från stranden, rakt in i solglittret.
Pappa.
Pappa sitter i aktern. Ingen kan tro det. Han är osynlig. Något spöke är han inte. Det är inte fråga om något övernaturligt. Han bara sitter där. Jonnie ror.
Han är bra på att ro. Han är också bra på att rita monster och dyka i vatten och klättra i träd. Men han är dålig på att prata. Därför trivs pappa och han så fint ihop.
Pappa säger ingenting. Det behövs inte.
Oändligt många gånger tidigare har de rott på samma sätt: pappa tyst, Jonnie tyst, vattnets fras under fören, måsar som skränar, kanske ett jetplan som stiger rakt upp i himlen, och när man lutar sig bakåt vid årorna ser det ut som om jetplanet var på väg neråt i stället, rakt ner i ett blått hav med överljudsfart.
De äger en sommarstuga på andra sidan sjön. De brukade åka dit i pappas gamla Saab skåpvagn. Mamma följde sällan med. Hon var döskraj för ormar och grodor och söindlar och myror och vatten.
Mamma tycker inte om ordet döskraj.
Pappa var vän med ormarna och grodorna och alla småkryp. Han var bra på att vara vän.
Han var vän med Jonnie också.
När de var tillsammans var de alldeles lika. Pappa var femtisex år och hade kulmage och hade svårt att andas och visste så mycket. Men när de är tillsammans är de lika, två kompisar på äventyr.
Jonnie hade kommit sent in i livet. Bertil hade varit över förti år när han blev far.
- Men det var inte vårt fel, hade mamma sagt en gång i ett ovanligt uppriktigt ögonblick. Vi ville så gärna ha ett barn. Och vi försökte och försökte och försökte...
Det var det närmaste mamma någonsin kom när det gällde att berätta för Jonnie om Bertils och hennes intima kärleksliv. Det var inte mycket. Men det chockade Jonnie. Han visste att mammor och pappor måste ligga med varann och älska för att bli mammor och pappor. Men han hade inte på allvar trott att det gick så till när han själv kom till världen.
- Jooonie!
Mamma Edit stod i hans vidöppna fönster på andra våningen och ropade. Hon hade en gäll stämma som bar hela vägen över fältet, över skogen och ut över vattnet.
Det var ingen idé att svara. Om han försökte skulle rösten förmodligen braka ihop. Han hade kommit i målbrottet.
Han nickade i stället och vinkade. Det kunde tänkas att hon tittade på honom genom kikaren.
Pappas kikare.
Aldrig får han och pappa vara ifred.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
