Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Tommy och Sigbritt, Katarinas kusiner, kom cyklande till Stora Sjövik.
Sigbritt var klädd i rostbruna shorts och en polkagrisrandig topp med korta ärmar. Hon var barfota.
Tommy hade snuva fast det var mitt i sommaren.
- Jonnie ska bo med oss, sa Katarina. Han och hans mamma bor på övre våningen. Vet ni vad hans morsa heter?
Katarina gjorde en konstpaus för effektens skull. Så brast hon ut:
- Edit!
Tommy skrattade till. Men Sigbritt rodnade djupt.
Jonnie blev glad över att Sigbritt var generad. Han hade genast sett att hon inte var samma sorts tjej som Katarina. Hon var inte fräck. Hon var mycket finare än Katarina.
Tommy visste vad Edit egentligen betydde. Sigbritt visste också. Hon hade tänkt ORDET. Det var därför hon rodnade.
- Vad ska vi göra? sa Sigbritt.
- Bada förstås, sa Katarina. Vad säjs om en pick-nick på Dödskalleön?
Flickorna hämtade mat i köket.
- Var är Sing-Sing? sa Tommy oroligt.
- Inte vet jag, sa Jonnie. Gillar du inte katter?
- Jodå. Men jag tål dom inte. Jag får allergiska utslag. Jag är snuvig nästan jämt om somrarna.
- Va läskigt.
Det var inte ett ord som Jonnie brukade använda. Han fick akta sig så att han inte sa det när Edit hörde på.
Flickorna gick före på stigen ner till stranden. Katarina hade bytt till shorts. Hennes shorts var eldsvåderöda och längre än Sigbritts. Katarina älskade starka färger.
Jonnie gick med blicken i hemlighet fästad på Sigbritts stjärt. De rostbruna shortsen stramade åt kring skinkorna, som rörde sig upp och ner när hon gick. Hon hade mycket långa ben. De var solbrända. Hon var den enda som var barfota.
Rätt vad det var stack hon sig på en kvist. Hon ropade till och hoppade på ett ben med foten i handen.
- Vem vill ro? sa Katarina.
- Inte jag, sa Tommy.
Han tog av sig kläderna och la sig i badbyxorna på magen i fören.
- Kan du ro, Jonnie? sa Katarina tvivlande.
Om han kunde ro! Han måste ha rott flera tusen mil i sitt liv. Sjömil i varje fall.
- Jag kan alltid försöka, sa han blygsamt.
- Jonnie har bott i stan i hela sitt liv, sa Katarina. Jonnie och Edit!
Och så skrattade hon.
Sigbritt skrattade inte.
Jonnie sköt ut ekan. Med expertens lätthet vände han på den: bakåt med babords åra och framåt med styrbords åra ekan svängde runt. Han började ro med långa rytmiska tag. Årbladen doppades i vattnet utan stänk. Hans självförtroende växte.
- Du kan ju, sa Katarina förvånat.
Hon och Sigbritt satt bredvid varann på aktertoften. En lång och en kort, en mörk och en ljus.
Jonnie hade också tagit av sig i badbyxorna. Hans bara tår tog spjärn mot en tvärslå i botten på ekan.
Han önskade att Sigbritt hade suttit ensam i aktern. Han ville titta på henne enbart. Samtidigt var han glad att Katarina var med.
Han betraktade Sigbritts ansikte. Rätt vad det var fångade hon hans blick. Han rodnade, böjde ner huvudet och tog ett extra kraftigt tag med årorna.
Sen lät han blicken svänga till Katarina. Hon blev aldrig generad. Hon fångade aldrig hans blick.
Sigbritt var som en magnet. Hon drog hans blick till sig. Han kunde inte låta bli att titta på henne. Han både ville och ville inte.
Någonting höll på att hända. Han hade aldrig känt så här inför någon människa tidigare. Trots badbyxorna hade han en känsla av att han var naken.
Katarina satt inte stilla en sekund. Hon plaskade med händerna i vattnet, vände på huvudet åt alla håll, grimaserade mot solen.
Sigbritt satt stilla. Hon hade ett lugnt ansikte. Hon log ibland i stället för att skratta.
Hon är den sötaste han någonsin har sett.
Deras blickar hakade i varann, fastnade, slets isär.
Han tittade på sina tår och på össkopan. Sen svepte blicken uppför Sigbritts ben. Han kunde inte låta bli. Hon satt med benen tätt ihop. De rostbruna shortsen var mycket vackra mot hennes solbrända hud. Hennes topp var vit med röda ränder. Polkagris. Sött. De röda ränderna böjde sig mjukt över hennes bröst.
Hon har bröst.
Han tänkte på Jenny. Sen såg han för sin inre syn det tunna tyget i skjortan spännas över Ing-Christines bröstvårta... Och de tre nakna flickorna på ön i den dröm som inte hade varit någon dröm.
Hans blick kolliderade med Sigbritts. Han såg åt sidan. Det brände i hans ansikte. Men det var inte så märkvärdigt: solen låg på.
Märkte hon?
Han hade nästan en känsla av att hon kunde känna hans blickar, ungefär som om en fjäril hade snuddat vid hennes hud med vingarna.
Jonnie rodde i smärtsam salighet. Någonting höll på att hända. Han visste inte vad det var.
Men han visste en sak. Han ville vara i Sigbritts närhet.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
