Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jonnie blev fullständigt överrumplad. Under några vansinniga ögonblick trodde han att hans vildaste önskan blivit uppfylld: att Sigbritt kände detsamma för honom som han kände för henne, bara med den skillnaden att hon äntligen hade gjort slag i saken och kastat sig över honom för att bekänna sin vilda och passionerade lust.
Den tanken var genast outhärdlig. Sigbritt var inte den sortens flicka.
Jonnie visste inte var han skulle göra av händerna. Han var tvungen att ta omkring henne för att inte ramla baklänges. Han hade aldrig hållit i en tjej förut, så här. Katarina räknade han inte. Hans fingrar kämde naken hud mellan toppen och shortsen.
En sekund. Sen sa hon:
- Jag såg spö-höket.
Han tittade över hennes axel.
Spöket hade kommit fram ur skogsbrynet, precis som kvällen före, och var på väg mot mitten av ängen.
Ficklampan!
Den hade Katarina tagit.
- Är det där? viskade Sigbritt.
- På väg hitåt.
- Jag törs inte titta.
Hon körde in huvudet mot hans bröst och grävde in naglarna i hans rygg, så att det gjorde ont.
Han tordes själv inte titta, men han kunde inte låta bli. Han var hypnotiserad av gestalten som skred fram i månskenet.
Månen var i avtagande. Skenet var nästan lika starkt som tidigare.
Gestalten var inte långt borta. Den rörde sig inte som en tvåhundra år gammal gumma. Men vad visste han om hur en tvåhundraåring rör sig?
- Är spöket kvar?
- Ja.
Det stannade mitt på fältet som förut, böjde sig ner, krympte och försvann.
Ängen låg tom.
- Det är borta nu, sa Jonnie med en röst som var så skrovlig som om han haft fullt med mygg i halsen.
- Säkert?
- Ja. Titta själv.
Sigbritt slappnade av. Hon släppte sitt grepp om honom och började gråta. Hon skakade i hela kroppen.
Jonnie visste inte vad han skulle göra. Hon la sig framstupa på tältgolvet och snyftade häftigt.
Vad skulle han göra? Han kunde namnet på världens alla huvudstäder. Han var skicklig på att rita monster. Han kunde plocka sönder en cykel i trehundrasextiofem delar och sätta ihop dem till en cykel igen. Men han hade ingen aning om vad man gör med en gråtande flicka. Ingenting av värde fick man lära sig i skolan.
Steg hördes i gräset. Han stelnade till.
Katarina och Tommy.
- Var har ni varit? sa Jonnie, nära bristningsgränsen. På bio i stan?
- Vi fick leta igenom halva huset efter den här sprejen, sa Katarina. Vad är det med Sigbritt?
- Hon har sett ett spöke, sa Jonnie.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
