Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Ljusstrålen från ficklampan var svag i jämförelse med månskenet.
De gick sakta ner i trädgården och ut på ängen. Här var de oskyddade.
- Det var oförklarligt hur någonting kunde försvinna här ute. Det fanns ingenting att gömma sig bakom, inte ens för en kanin. Grästuvor, blommor, tistlar, enbuskar det var allt.
Sigbritt höll sig ett par steg bakom de andra. Hon var rädd att gå framåt, men hon var lika rädd att bli på efterkälken. Hon vände ideligen på huvudet och såg bakom sig. Hon tyckte att hon hörde steg... Men där var tomt. Tältet stod och gapade stort, fullt av mörker och mygg.
Tommy lyste framför sig. Kvällen var stilla. Myggen bet dem fortfarande, men nu kände de ingenting. Inte ens Sigbritt brydde sig om de små varulvarna längre.
Mitt på fältet står en enbuske. Det är en helt vanlig enbuske, som vuxit upp de senaste tre åren, sen de slutade att ha får här. Den är smal och kanske en meter hög. Den är ingenting att gömma sig bakom. Den kastar knappt skugga.
De har sett enbusken många gånger tidigare, men aldrig tänkt närmare på den. Det finns ingen anledning. Världen är full av enbuskar. Den här ser inte annorlunda ut än andra enbuskar på Sjövik.
Utom i ett avseende:
Den rörde sig.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
