Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Handtaget åkte upp med en smäll. De hörde ljudet av fötter som sprang nerför källartrappan. Sen blev det tyst.
Tommy nös igen.
- Vi sticker!
De rusade uppför trappan, sprang i korridoren och in i Jonnies rum. Jonnie stängde dörren och lutade sig mot den.
Flickorna stod längst inne i ett hörn med armarna om varann.
- Ni hade rätt, flämtade Tommy. Det är nån i källarn. Och vi har ingen lust att ta reda på vem det är. Kan vi inte låsa dörrarna?
- Det finns inga nycklar. , sa Katarina.
- Vad ska vi göra?
- Vänta tills dom andra kommer hem.
- Vi som inte har nåra kläder, sa Sigbritt.
- Ni kan få låna pyjamasar av mej, sa Jonnie.
Han tog fram två som flickorna tog på sig. Sigbritt var lika lång som Jonnie. Hans pyjamas passade henne bra. Nu var hon riktigt söt.
Sigbritt i min pyjamas, tänkte Jonnie. Hur ska det kännas att sätta på sej den sen...
Katarina var för kort. Hon var tvungen att kavla upp byxbenen för att kunna röra sig utan att snubbla. Hon kurade ihop sig på Jonnies säng med benen under sig.
- Vad hände?
Tommy berättade. Det var egentligen inte mycket som hade hänt, men Tommy berättade mycket dramatiskt. Han sa ingenting om hur rädda de hade varit.
Katarina tittade ut genom fönstret.
- Fattas bara att Gamla Frun dyker upp nu också.
Sigbritt gnällde till.
- Säj inte så där! Det är hemskt nog som det är!
- Spöket och figuren i källaren är nog samma person, sa Jonnie.
- Kan ni inte tala om nåt roligare, sa Sigbritt.
- Gärna det, sa Tommy. Det var en äldre herre som satt på en parkbänk. Bredvid honom satt en liten flicka och sög ljudligt på en karamell. Den gamle herrn blev irriterad på ljudet och sa:
"Har du hår på karamellen, lilla vän?"
"Tok heller," sa flickan. "Jag är bara nie år."
Katarina flinade till.
- Den där har jag hört förut.
Jonnie fattade ingenting. Han var tvungen att berätta den en gång till inom sig innan han förstod. Han kastade en förstulen blick på Sigbritt för att se om hon också hade fattat. Sigbritt log ett tvunget leende.
- Nu får nån annan berätta, sa Tommy. Vi kan inte bara sitta och glo på varann.
- Ni känner väl lille Per? sa Katarina. Det var en rätt så barnslig kille. När klassen skulle åka på sin första skolresa och övernatta, blev Per bekymrad. Efter skolans slut sökte han upp fröken. Hon var ung och söt.
"Jag kan inte följa med," sa han.
"Varför inte det?" undrade fröken.
"Jo, jag kan inte somna om jag inte får sova i samma säng som mamma."
Fröken tänkte efter lite. Så sa hon:
"Går det bra om du får sova i samma säng som jag?"
Per skakade på huvudet.
"Det är en sak till. Sen jag var liten är jag van vid att ha tummen i min mammas navel när jag ska somna."
Fröken funderade lite mer. Hon visste hur viktigt det är med trygghet för små barn.
"Om du får somna med tummen i min navel, tror du att det går bra då?"
"Ja tack," sa Per.
Så for klassen på skolresa. På kvällen kröp Per ner i frökens säng och hon släckte ljuset. Efter en stund sa hon:
"Hör du, det där är inte min navel."
"Det är inte min tumme heller," sa lille Per.
Den här gången fattade Jonnie med detsamma. Han var generad, som alltid när någon berättade fula historier, men han kunde inte hindra skrattet som bubblade upp inom honom och bröt ut. Han slutade tvärt att skratta när Tommy hyschade på honom.
Tommy öppnade dörren till vardagsrummet och lyssnade.
- Hörde ni nånting?
- Inte nu igen, jämrade Sigbritt. Jag har fått nog.
Alla lyssnade.
Ljudet av en dörr som öppnades och stängdes, ljudet av fötter, låga röster...
Det var de vuxna som kom hem.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
