Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Fem minuter senare utrustades en Expedition. Dess mål var att utforska källaren. Expeditionens ledare var Mårten Siljedahl. De övriga expeditionsdeltagarna var Tommy och Jonnie.
Flickorna drog sig tillbaka till Katarinas rum tillsammans med Jenny och Ing-Christine för att berätta om sina fruktansvärda upplevelser.
Mårten hämtade en ficklampa och en pistol med lång pipa.
- Äntligen, sa Tommy. Nu börjar det likna nånting. Vad var det jag sa? Vi skulle behöva en pistol. Kommer du att skjuta om han gör motstånd, Mårten?
- Det här är en målskjutningspistol. Och den är inte laddad. Men den kan vara bra att hota med.
- Stanna hos mej, Jonnie, sa mamma Edit.
Jonnie brukade lyda, men det här var inte en natt för lydnad.
- Jag kommer snart, sa han och gick.
Mårten var en bra ledare. Han öppnade källardörren utan att tveka, tände ljuset och gick nerför trappan. Pojkarna följde honom.
Huset är gammalt, men källaren är ännu äldre. Det är som att vandra bakåt i tiden, tjugo år för varje trappsteg.
En gammal doft slår emot dem, en doft av sten och jord och surt vin, av döda råttor och rostigt järn, potatis och kattkiss.
Rakt fram finns vinkällaren med sina rader av hyllor, där vinbuteljerna ligger och samlar damm. Där finns också förråd, där man tidigare förvarat spannmål och rovor och potatis och koks. I taket finns krokar där man hängt kött: hela svinkroppar, rökta fårbogar, skinkor, harar och fåglar.
På betonggolvet framför en av vinhyllorna låg en krossad rödvinsbutelj. Vinet hade runnit ut. Det var mörkrött och såg ut som blod.
Till höger låg den del av källaren som inte använts på hundra år. Här fanns de sex fängelsecellerna. Gången, som förde till cellerna, var blockerad ända upp till taket av tunga trälådor, som innehöll skrot som samlats under många decennier.
Mårten försökte rubba en av lådorna. Det var omöjligt. Den var full av gamla slitna hästskor, betsel, en slägga, grov spik.
Belysningen var svag. I skenet från ficklamporna kunde de skymta celldörrarna med sina små tittgluggar i ögonhöjd.
Det var tyst som i en gravkammare.
- Här finns varken människa eller djur, sa Mårten.
Tommy böjde knä vid den krossade vinflaskan och kände med fingertopparna på golvet.
- Det är vått. Nån måste ha slagit sönder den här flaskan alldeles nyss.
- Sing-Sing har kanske varit här.
- Omöjligt, sa Jonnie. Vi låste in Sing-Sing i köket. För Tommys skull.
- En råtta kanske.
Inte ens världens största råtta skulle orka putta ut en full vinbutelj ur hyllan, tänkte Jonnie.
- Vi hörde tydligt hur nån sprang nerför trappan.
- När man är rädd kan man inbilla sej vad som helst.
- Vi hörde stegen båda två.
- Och vi såg hur handtaget rörde sej, sa Tommy.
- Jaa... sa Mårten tvivlande.
Det var en kuslig stämning mellan de tjocka stenväggarna. Skönt att komma upp i ljuset.
Mårten stängde källardörren.
- Vi orde skaffa nycklar till dörrlåsen.
En stund senare körde Mårten hem Sigbritt och Tommy.
Nu visste Jonnie precis vad han skulle göra.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
