Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jonnie och Katarina släckte sina ficklampor.
Nu syntes ljusskenet i tunneln mycket tydligt. Det flackade fram och tillbaka, allteftersom spökfiguren hasade sig fram.
- Säj inte ett knyst! Håll er absolut stilla! viskade Jonnie.
Han visste inte varför. Det spelade egentligen ingen roll. De var fångade i en fälla och kunde inte komma undan.
De satte sig på britsen. Flickorna kröp ihop tätt intill honom och höll i var sin arm.
Om han överlevde det här skulle han kunna tänka tillbaka på situationen. Han att där som en hjälte med två flickor klängande på sig. De litade på honom. Det var bara det att han inte kände sig som en hjälte. Han kände sig som en liten kille som hellre hade rott ut till Dödskalleön för att bada.
Spökfiguren närmade sig. De kunde höra hur han flåsade. Han verkade att ha dålig kondition.
När han fick syn på öppningen i muren hejdade han sig.
- Va i helv...
Han avbröt sig när han förstod.
- Vem är där?
De svarade inte.
Sigbritt försökte knipsa av Jonnies arm på mitten. Det var ett under att han inte skrek till.
- Jag vet att det är nån där.
Det märkliga var att spökfiguren lät rädd.
De svarade fortfarande inte.
En ficklampa uppenbarade sig i gluggen och lyste runt i cellen. Strålen stannade på de tre fångarna.
- Jaså. Jag har gäster. Vad gör ni här?
- Ingenting, sa Katarina med tjock röst. Vi ska just gå.
- Ni stannar nog en stund till. Jag tänker hoppa ner. Försök inte med nåra dumheter.
- Vad då för dumheter? undrade Jonnie.
- Som att överfalla mej eller så.
- Det tror jag inte.
- Jag har en pistol i fickan. Ta det lugnt så går allt bra.
Han kröp in i gluggen med fötterna först, hasade ner en bit och hoppade.
I samma ögonblick som han tog mark, tände Jonnie ficklampan och riktade ljuset mot honom.
Spöket var en man i 25-årsåldern, mager och spenslig, klädd i ljus regnrock och svarta stövlar. Han siktade med ficklampan mot dem med vänster hand, medan han höll den högra i regnrocksfickan. Hade han en pistol?
Det såg inte så ut. Men som Sigbritt brukade säga: Man kan aldrig veta.
- Barnungar! Sitt kvar.
Han gick bakåt och ställde sig med ryggen mot väggen, likt en som ska arkebuseras.
- Vilka är ni?
- Jag heter k Siljedahl och det här är vårat hus. Jonnie delar huset med oss. Han heter Jonnie Paris. Det här är min kusin, Sigbritt Nyberg. Vem är du själv?
- Jag heter Karl Nils Karlsson. Kalle Sleven för mina vänner. Jag gillar god mat.
- Det syns inte på dej, sa Katarina.
- Nä. Mathållningen är dålig på mitt hotell.
- Bor du inte här? sa Jonnie.
- Högst tillfälligt.
- Bor du på hotell i stan?
Kalle Sleven skrattade till.
- Inte i den här stan.
- Vad är det som är så roligt? sa Katarina.
- Säj det. Ser man med oförfalskad blick på tingens ordning, så är det inte så roligt. Det är tvärtom ganska sorgligt. Det är till och med inni helvete sorgligt, om ni ursäktar att jag svär i damsällskap.
- Vi är inga damer.
- För mej är alla personer av motsatt kön damer. Jag är en artig person. Dessutom är jag en person som knappast har sett en tjej på ett år.
Jonnie började ana sanningen.
- Du är inte sjöman, va? Du är tatuerad på ena handen.
- Nej. Jag är inte sjöman.
- Du har suttit i fängelse.
- Stämmer.
- Har du rymt?
- Det kan man säja.
- Och nu är dom efter dej.
- Det tror jag inte. Jag är inte så viktig. Det är en romantisk föreställning, det där, att om en kille sticker från kåken, så sätter halva Sveriges polismakt igång med att leta efter honom. Snutarna har viktigare saker för sej. Dom ska skriva protokoll, sätta fast fartsyndare, spöa demonstranter, utvisa invandrare, jaga knarkare...
Sigbritt stirrade på honom med en hysterisk glimt i ögonen.
- Du är väl inte en mördare?
Han skrattade.
- Det enda jag har slagit ihjäl i mitt liv är tiden. Jag stjäl och bedrar, jag solar och vårar, jag skulle till och med lura staten på skatt om jag kunde och jag åker cykel utan lyse. Men jag är ingen våldsman. Jag varken kan eller vill slå nån.
- Men varför kommer du hit? sa Jonnie.
- Om snutarna ksulle leta efter mej jag säjer om så är det här det sista stället dom skulle tänka på. En fängelsecell. Vem är dåraktig nog att fly från ett fängelse till ett annat?
- Knasigt, sa Katarina.
- Jag är väl en aning knäpp.
- Nu vill jag bort härifrån, sa Sigbritt. Jag står inte ut längre.
- Hur länge har ni varit här en kvart? Och ni tycker redan att det är outhärdligt. Tänk då på mej som sitter inne ett år i taget. Är det att undra på att man rymmer?
- Kan vi gå? sa Katarina. Du påstår att du inte är nån våldsman.
- Jag kanske kan bli om nöden tvingar mej. Ni har försatt mej i en obehaglig situation. Om jag släpper ut er härifrån, då springer ni direkt och ringer efter snuten.
- Inte alls, sa k. Om vi lovar att inte säja nånting...
- Vem håller ett löfte till en sån som mej?
- Följ med.
- För att ni ska börja gallhojta så fort vi kommer ut?
- Det är ingen hemma. Jonnies och min mamma har farit till stan för att handla. Pappa jobar. Inca, min syrra, är tillsammans med sin kille.
- Och det ska jag tro på?
- Det är sant.
Han tittade skarpt på henne.
- Jag tror att jag kan lita på dej. Men sen då?
- Jag vet, sa Jonnie. Vi kan ro ut till Dödskalleön allihop och bada. Vi kan ta mat med oss.
- Mat... Det är ett ord som låter likt himmelsk musik i mina öron. Okay. Jag ska bara hämta en flaska vin.
Han gick mot dörren.
- Den är stängd, sa Jonnie.
- Jaså.
- Och gången utanför är blockerad av tunga lådor.
- Jaså.
Kalle Sleven tog tag i dörrhandtaget och knyckte till. Dörren gick upp.
- Det behövs bara lite kraft och handlag.
Så var ännu ett mysterium löst.
- Lådorna har jag själv staplat upp. Det är meningen att ingen ska kunna ta sej in. Men det är också meningen att jag ska kunna ta mej ut när jag vill.
Han la sig på knä och lirkade fram den ena lådan efter den andra. Lådorna närmast golvet var tomma. Till slut blev det en gång som de kunde krypa ut genom.
Kalle Sleven gick fram till vinhyllorna. Han valde ut en dammig flaska.
- Chateau La Tour du Cauze St Emilion nittonhundraförtisju. Ingen dålig årgång. Nu går vi.
Katarina gick först uppför trappan och öppnade dörren. Hon steg ut i hallen.
- Huset är tomt.
- Vi kommer.
Vilken lättnad det var att komma ut i den ljusa hallen! Hur skulle det inte kännas att komma ut i friheten efter att ha suttit i fängelse ett helt år?
Copyright © Hans-Eric Hellberg
