Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
I solskenet krympte han ytterligare, Karl nils Karlsson, han som krympt i månsken tidigare. Och avklädd ute på Dödskalleön, med ett par av Mårtens badbyxor kring magen, var han en ömklig figur.
Han är inte mycket att hänga i julgran från början: undernärd till kropp och själ, på mat, på kärlek, på pengar, på arbete. Han är blek som en död, men skakis som en levande.
Mårtens byxor var för stora. Han måste hålla i dem hela tiden för att en olycka inte skulle inträffa.
Han vadade en liten bit ut i vattnet och plaskade med fötterna som en moster. Sen gick han upp på stranden och hade inte ens vätt knäna. Det var inte det att han var rädd för vatten, för det var han också, utan han var ovan.
Hur otroligt det än kan låta hade han aldrig badat utomhus.
- Men när du var liten? sa Katarina.
- Jag växte opp i storstan. Farsan söp ihjäl sej och morsan fick ta hand om fem ungar. Hon hade aldrig råd att bjuda på utomhusbad. En gång i veckan vaskade hon av oss i en zinkbalja i köket. Det fick räcka. Sen dog morsan. Hon orkade inte mer. Jag kom i fosterhem. Fosterföräldrarna var religiösa. Dom var ena elaka jävlar. Jag rymde första gången när jag var åtta år. Sen dess har jag rymt många gånger.
Kalle Sleven, alltid hungrig.
Han hade ingen pistol i regnrocksfickan. Den ljusa regnrocken var mycket smutsig efter allt krypande i tunneln. Under regnrocken bar han en mörkblå finkostym, vit skjorta och röd sidenslips. Håret var nyklippt och nykammat.
- Man måste vara prydlig om man ska ha nån chans. I ett tjyvsamhälle ska du se ut som en tjyv, i ett knegarsamhälle som en knegare.
- Går du till stan klädd i finkostym och stövlar? sa Jonnie.
- Stövlarna har jag stulit. Dom behövde jag för att kunna krypa i tunneln. Likaväl som regnrocken och ett par handskar. När jag går till stan tar jag på mej ett par skor som jag borstar varje dag. Skorna ligger i en väska som jag gömt på ett säkert ställe.
- Nära huset?
Han nickade.
- Varje morron kryper jag ut ur mitt fängelse, tar a mej regnrocken och handskarna, byter ut stövlarna mot skorna och ger mej av in till stan. På kvällen eller natten återvänder jag hem. Om ni visste... Jag upplever en fantastisk känsla av frihet genom att bo i en cell som jag kan lämna precis när jag vill.
- I dag kom du hem på förmiddan.
- Jag blev igenkänd.
- Av en polis?
- Snutarna är inte så farliga. Det var en gammal polare. En hygglig kille. Men man kan inte lita på honom. Han ska alltid fira nånting. Och då blir han full eller vi blir båda fulla, och i fyllan och villan gör vi dumheter och så åker jag fast igen. Förr eller senare torskar jag ändå. Men det behöver ju inte ske medan det är så jävla vackert väder. Ursäkta franskan.
- Det gör ingenting, sa Katarina.
- Det gör det visst. Jag måste uppföra mej som folk.
- Folk svär.
- Du säjer "hem" om Sjövik, sa Jonnie. Som om du bodde här.
Kalle Sleven log.
- Det är det enda hem jag har. Jag har haft andra hem också, men...
Han ryckte på axlarna.
- Tre gånger på tre år har jag rymt. Varje gång har jag kommit hit. Ingen har vetat om det förrän nu.
- Vad gör du i stan?
- Träffar en person. Hon är sköterska på lasarettet. När det blir outhärdligt bakom murarna skriver jag till henne och säjer att jag kommer.
- Rymmer, menar du?
- Just det.
- Är det inte svårt?
- Det finns annat som är svårare. När hon får mitt brev försöker hon fixa nattjänstgöring. På så vis kan vi vara tillsammans om dagarna. Hon bor på ett sköterskehem och dit kan jag inte komma.
- Va romantiskt, sa Sigbritt.
- En gång var jag så ung som du, sa Kalle. Det är hundra år sen...
- Vi trodde att du var ett spöke, sa Katarina.
- Du trodde det, sa Jonnie.
- Det såg läskigt ut när du kom över ängen i månskenet. Det såg ut som om du svävade över gräset.
- Det var ett mysterium, sa Jonnie, tills vi förstod att det berodde på dom svarta stövlarna. I månskenet var det bara den ljusa regnrocken som syntes.
- Det är inte utan att jag känner mej som ett spöke ibland. Jag svävar fram utan kontakt med verkligheten. Hur går det med käket eller ska vi snacka hela dan?
Copyright © Hans-Eric Hellberg
