Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
De åt i trädgården. Jenny hade lagat till en köttgryta med vita bönor och vitlök.
Mårten kom sent hem. Han såg belåten ut när han kände doften från grytan.
- Det här fordrar en flaska vin.
När han var på väg genom hallen till källardörren ringde telefonen. Han svarade. Efter några ögonblick ropade han på Ing-Christine.
- Samtalet tar ett par minuter. Vill du hämta en flaska Beaujolais i källarn?
Hon nickade. De andra bar ut maten i trädgården.
När Ing-Christine kom tillbaka hade hon ett underligt uttryck i ansiktet.
- Vet ni vad? Jag har just varit i källarn. Där såg jag nåt märkligt...
Katarina fattade snabbast. Hon kom plötsligt att tänka på att Kalle Sleven inte satt tillbaka lådorna efter sig i gången. Om ett par sekunder skulle allt vara avslöjat. Hon välte sitt mjölkglas.
Medan de andra tittade på den utrunna mjölken lyckades hon fånga Ing-Christines blick. Katarina skakade våldsamt på huvudet och la fingret på läppen.
Ing-Christines ögon vidgades. Men de båda systrarna hade lång träning i att förstå varandras tecken. Hon nickade.
Jenny torkade av bordet med en servett. Mårten sa:
- Vad tänkte du säja om källarn?
- Jag... jag såg en stor råtta... Den höll på att skrämma livet ur mej...
- Du skrämde antagligen livet ur råttan.
Katarina tittade på Jonnie. Hon himlade sig och drog en djup suck. Han blinkade tillbaka.
Köttgrytan var mustig och god. Jonnie och Katarina åt fort. Sen gick de in i köket med tallrikarna. Ing-Christine kom efter.
- Vad har ni nu hittat på?
- Lova att inte berätta för dom andra.
- Det beror på. Jag har varit inne i cellen. Nån bor där.
- En kompis till oss. Om du avslöjar honom blir vi olyckliga.
- Berätta.
Katarina och Jonnie turades om. Inca sa:
- Jag vill träffa honom.
- Varför det?
- Ni är så romantiska. Jag vill bilda mej en egen uppfattning om honom.
- Han håller sej gömd i skogen. Vi kan följa dej dit.
De andra satt fortfarande kvar vid matbordet. Mårten hade tänt en cigarr. Han blåste ut väldiga rökmoln var att jaga bort myggor och andra flygfän. De såg ut att ha det trivsamt tillsammans.
Jonnie var glad att mamma hade några att vara tillsammans med. Det behövde hon.
Kalle Sleven såg orolig ut.
- Allt är under kontroll, sa Katarina. Det här är min syrra, Inca, eller Ing-Christine, tjejen med Sjöviks snyggaste tvillingar.
- Så du har barn? sa Kalle Sleven.
Ing-Christine såg generad ut.
- Tuttar, sa Katarina. Är du blind?
- Larva dej inte, sa Inca.
- När jag blir större kommer jag att ha dom snyggaste tvillingar du nånsin har sett. Då kan du gå hem och dra en gammal behå över dej.
- Har ni skvallrat? sa Kalle Sleven.
- Ingen har skvallrat, sa Inca. Jag fick syn på gången under lådorna i källarn.
- Och nu?
- Jag ville träffa dej.
- Varför?
- Du behöver inte vara skraj, sa Katarina. Han är snäll och artig mot alla damer. Men han är nog snäll mot dej ändå.
- Småsyrror är det värsta som finns näst diarré, sa Inca.
- Du kan vara stolt över den där småsyrran, sa Kalle Sleven. Hon är en bra kompis.
- Tack för dom orden, sa Katarina. Dom värmde.
- Tänker du bo här länge? sa Inca.
Kalle tittade på hennes bröst. Hon hade en tunn blus med en knapp för mycket uppknäppt.
- Nåra dar till. Så länge det vackra vädret varar. Vi tänkte fara ut till ön igen i morron. Där kan jag vara säker. Jag träffade en gammal polare i stan i morse. Man vet aldrig vad han kan ta sej till.
- Det måste vara hemskt att sitta bakom galler.
- Kåken är inte det värsta. Det värsta är när man kommer ut och måste skaffa bostad och jobb. Så länge man sitter inne för vård kostar man staten en mindre förmögenhet. När jag kommer ut i friheten får jag nöja mej med småsmulor. Den hjälp man får är minimal. Praktiskt taget varenda en som blir frigiven vill leva ett hederligt liv. Men det är inte lätt. När man muckar från kåken är man fruktansvärt osäker. Man tror att alla människor tittar på en. Får man ett knog väntar man i varje stund att nån ska ha fått reda på vad man är för en pajsare. Och då är det klippt. Dom flesta tar sprit och knark till hjälp för att klara nervpressen. Sen träffar man kompisar, dom enda människor man kan lita på. Rätt vad det är torskar man dit.
- Vad kan vi göra för att hjälpa dej? sa Inca.
- Inte mycket. När man muckar skulle man behöva träffar människor som ni. Nån som vet vem man är och ändå behandlar en som en människa. Det är rätt fantastiskt.
- Vi ska smuggla ner lite mat åt dej.
- Okay.
- Är det nåt annat du behöver?
- Nej. Så fort det blir mörkt ska jag smyga mej in. Jag är ganska trött.
- Vi ses i morron, sa Katarina.
- Om det är fint väder ror vi ut till ön, sa Jonnie.
- Det låter bra. Hej då.
- Sköt om dej, sa Inca.
De gick tillbaka i skymningen.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
