Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Det första Katarina och Jonnie gjorde efter frukost var att skynda sig ner i källaren innan de andra hade vaknat. De hade mat med sig i en korg.
Gången med lådorna var stängd.
De knackade tre gånger mot en tom låda: den överenskomna signalen.
Lådorna släpades bort och de kunde krypa in i cellen.
Kalle Sleven var blek och rödögd. Han såg ut att ha sovit dåligt.
- Jag fick besök sent i går kväll. Min polare från stan.
- Aha! sa Jonnie. Då var det honom jag såg...
- Han heter Ove. En stor typ som liknar en boxare, med stubbat hår och utstående öron. Han kan vara väldigt hygglig om han vill. Men ibland vill han inte. Ibland är han hygglig bara mot sej själv. I går kväll kom han hit och var hygglig mot sej själv.
- Vad menar du? sa Katarina.
- Han ville ha hjälp med en stöt som han inte klarar ensam. En femtitusenkronorsgrej.
- Vad sa du?
- Jag ställer inte opp.
- Vad händer då?
- Han sätter fast mej. Eller slår mej fördärvad. Det beror på humöret. Han kommer i kväll för att få slutgiltigt besked.
- Vad tänker du göra?
- Återvända till fängelset.
- Du kan gömma dej, sa Katarina.
- Var?
- Det verkade hopplöst.
Kalle Sleven började äta av frukosten.
- Den dömdes sista fria måltid...
- Jag har en idé, sa Jonnie.
- Underverkens tid är ännu inte förbi, sa Katarina. Jonnie har en idé.
- Du kan bo i våran sommarstuga. Den ligger på andra sidan sjön.
De tittade på varann. Ett ljus började skina i Kalle Slevens ögon.
- En sommarstuga... Är den tom?
- Den har stått tom sen i våras.
När hade pappa Bertil varit där sist? I oktober förra året. En våt och kall dag. Det luktade svamp på stigen från landsvägen ner till stugan. De halkade på våta löv. Sjön hade varit tung och orörlig som betong. De rodde ut en bit. Pappa satt i aktern, hopsjunken och mager, redan dödsmärkt. De åt i stugan och sa inte mycket. Bertil visste nog att det var sista gången. När de gick uppför stigen till bilen fick Jonnie gå bakom pappa och skjuta på. På vägen hem satt han hopsjunken bakom ratten och hade ont.
- En schenial idé, sa Katarina uppskattande. Du är inte så dum som du ser ut.
- Tänk om man kunde säja detsamma om dej, sa Jonnie.
Han hade lust att gråta när han tänkte på pappa och oktober.
- Hur ska jag komma dit? undrade Kalle Sleven.
- Man kan ro, sa Jonnie. Men det är för långt.
- Det går bussar, sa Katarina. Man kan åka buss runt hela Glimmen.
- Men om Ove får syn på mej... I går kväll satt han gömd nere i skogen och såg när vi kom från ön. Sen väntade han tills jag kröp ner i tunneln. På så vis fick han reda på min lilla hemlighet.
- Om han håller vakt, sa Jonnie, så håller han utkik på husets baksida. Vi kan smuggla ut dej på framsidan. Och så tar du bussen uppe vid vägen.
- Det låter bättre.
- Bättre! sa Katarina. Det är tammefan schenialiskt! Ursäkta att jag svär i herrars närvaro.
- Jag är ingen herre, sa Kalle Sleven.
- För mej är alla killar herrar, vare sej dom är straffade som du eller ohängda som Jonnie.
- Det var snällt och artigt sagt, sa Jonnie.
- Artiga ärtiga Katie, det är jag det.
- Vad är det för väder ute? sa Kalle.
- Strålande solsken. Inte ett moln på himlen.
- Vi har hela dan på oss. Ska vi ro ut till ön?
- Naturligtvis. Vi ska bara vänta på Tommy och Sigbritt. Dom dyker säkert opp.
- Då ger jag mej iväg ner till stranden och väntar på er där.
- Fint.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
