Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Katarina grep Jonnie i armen.
- Ove! Kalles kompis!
- Hallå där, sa mannen. Kom hit får jag prata med er.
Ove var en stor och grov karl med brutalt utseende. Men det var rösten som tvingade dem att gå honom till mötes. Det var en hård och skarp röst, van att befalla, van att bli åtlydd.
- Var är han nånstans?
- Vem då? sa Katarina.
- Jag har ingen humor. Försök inte att skoja med mej. Ni vet vem jag är. Ni vet också vem jag menar. Jag har varit nere i källarn genom tunneln. Han är inte där. Hans väska och hans grejer är väck. Var finns han?
- Hur ska vi veta det? sa Jonnie.
- Ni vet nog.
- Han har kanske åkt tillbaka till fängelset.
- Inte Kalle Sleven. Inte så länge det är vackert väder.
- Han har rest, sa Katarina.
- Vart?
- Långt bort.
- Det är lögn. Han har inte mycket stålar. Eller har han lyckats sno åt sej nånting?
- Gissa.
Ett slag såg det ut som om han tänkte gripa tag i en av dem och göra den illa. Men så öppnades dörren och Edit kom ut på trappan.
- Vem pratar du med, Jonnie?
- Det här... sa Jonnie. Det här är...
- En man som vill hyra en båt för att åka ut och meta, sa Katarina.
- Vi har ingen båt att hyra ut, sa Edit.
- Då tackar jag för mej, sa Ove.
Han travade iväg i allén. Edit gick in.
- Nära ögat, sa Katarina.
- Han verkade arg.
- Det skulle du också vara om en kompis bedragit dej.
- Om Ove får tag i Kalle har han inte en chans.
- Hur skulle han kunna hitta honom? Han har inte en aning om var han är. Inte kan han ta reda på det heller.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
