Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jonnie bromsade med sin åra. De mötte vågen med fören före. Den reste sig och dök ner med en smäll i vattnet.
Jonnie kände en ilning av skräck. Att kunna ro är bra. Att veta vad som är babord och vad som är styrbord är också bra. Att kunna tyda väderleken och se när ett oväder är på väg är ännu bättre. Han hade mycket att lära. Han hoppades att det här inte skulle bli hans sista lärdom.
- Min blivande man skulle vara bra ängslig om han såg mej nu.
- Vem?
- Inte vet jag. Men jag ska väl gifta mej med nån stackare så småningom.
- Det räcker väl med att flytta ihop.
- I så fall är jag gift med dej. Nåt mer ihopflyttat har jag aldrig varit med om.
Inte han heller. Han kunde känna hur hon snuddade vid honom för varje årtag. Det var en trygghetskänsla.
- Fryser du?
- Inte nu längre.
Det är värst i början när man är till hälften torr och till hälften våt. När man är genomblöt spelar det ingen roll längre. Då kan man bli glad och övermodig och skrika:
- Regna på! Regna på! Inte gör det mej nåt!
Vågorna var för stora för att de skulle känna sig övermodiga.
Någonstans hade Jonnie läst att var sjunde våg var störe än de övriga. Det var likadant på små sjöar och stora hav. Vid oväder skulle man akta sig för var sjunde våg.
Där kom en igen. Jonnie bromsade. Men samtidigt bromsade också Katarina, av någon anledning.
Vågen tog dem snett framifrån, lyfte fören och stänkte in ett halvt ton vatten i ekan.
- Jag tar årorna, sa Jonnie. Du får ösa!
- Ay, ay, kapten.
Hon tog össkopan och började skyffla ut vattnet. Den första skopan kastade hon i lovart och dess innehåll kom tillbaka som en bumerang och slog Jonnie i ansiktet.
- Ös i lä, idiot!
- Förlåt.
Hon började ösa åt andra hållet. Jonnie sa ingenting. Han använde all sin kraft på årorna.
- Jag sa förlåt!
- Okay. Jag hörde det.
En liknande roddtur hade han aldrig upplevt med pappa. Det var inte så konstigt. Pappa var alltför försiktig för att ge sig ut i dåligt väder.
Jonnie vände sig om. Nu kunde han se sommarstugan.
De hade rott i ett par timmar. Men det var fortfarande augusti, även om det kändes som oktober.
Han tog sjunde-vågorna bättre nu när han ensam skötte årorna.
Hoppas Kalle har eld i spisen, tänkte han.
Han måste öka farten.
- Är det långt kvar? frågade hon.
- Du kan se kåken. Den har en hög smal skorsten och ett litet utedass om babord.
- Jag ser det. Ska jag komma och ro?
- Det är bättre om du öser.
En ny sjunde-våg var i antågande. Jonnie tog emot den på samma sätt som förut. Men det här var en galen våg med spiralvriden underström. Den vred ekan åt fel håll och lyfte hela ekan och sköt den framför sig med långsidan först.
Nu är det klippt, tänkte Jonnie. Vi kantrar.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
