Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
De kröp ihop så mycket de kunde bakom stenen och slutade andas. De rörde sig inte. De sa ingenting. De tänkte inte ens.
Ove försvann bakom en kurva.
- Nu har vi chansen, sa Jonnie. Om ett par minuter upptäcker han att han har sprungit för långt. Då kommer han tillbaka. Innan dess måste vi vara iväg härifrån.
- Bilarna stannar ju inte, sa Kalle.
- Vi ska försöka med en specialare. Det är ett tricks som vi inom Svenska Liftarförbundet kallar Den kvinnliga tjuskraften.
- Va? sa Katarina.
Jonnie var förvånad över sig själv. Han hade tagit ledningen. Han var en ledare som kom med idéer och förslag. Han bestämde. Det var en egenskap han inte hade vetat om att han hade. Det fyllde honom med självförtroende.
- Nu hänger allting på Katarinas kvinnliga charm och tjuskraft. Först stoppar du ner resterna av skjortan i jeansen och sen går du opp på landsvägen och stoppar första bästa bil som kommer.
- Men inte i jeansen, va?
Katarina sprang. Hon hade tur. Nästa bil var redan på väg.
Det var en lastbil som körde sand. Den var tom för tillfället. Chauffören var på väg hem till lunch.
Katarina ställde sig mitt i vägen och bredde ut armarna. Hon såg ensam och förlorad och genomvåt ut. Av charm och tjuskraft märkte man inte mycket.
Men chauffören måste stanna för att inte köra på henne. Han stampade på bromsen, så att alla fyra hjulen låstes. Bilen hasade några meter och stannade.
- Kom! sa Jonnie.
De rusade iväg, hoppade över diket och kom upp på landsvägen. Kalle Sleven sa:
- Ni hoppar opp på flaket! Jag fixar resten!
Katarina grep tag i baklämmen på flaket och placerade ena foten på dragkroken. Jonnie sköt på under hennes bak. Hon flög upp. Jonnie klättrade efter. Hon hjälpte till genom att dra honom i armarna.
- Hur går det med knät?
- Det hänger med.
Under tiden ryckte Kalle upp dörren till förarhytten och hoppade in. Han höll högra handen i regnrocksfickan och sköt fram pekfingret.
- Kör! Jag har en pistol i fickan.
Chauffören var en äldre man som längtade efter sin blodpudding med lingon och potatis. Han kastade en blick på Kalle Slevens bleka desperata ansikte och förstod att det gällde livet. Med en snabb rörelse trampade han ner kopplingen, slängde i ettan och rivstartade.
Några sekunder senare kopplade han ur och knyckte i tvåan. Motorn vrålade. Han ökade farten.
Mitt i kurvan kom en stor karl med snabbat hår rusande emot dem. Han viftade med armarna.
- Ska jag stanna?
Kalle svarade inte. i stället stampade han på chaufförens gaspedalfot. Bilen ökade farten med tjutande motor.
I sista sekunden hoppade Ove undan.
- Trean! röt Kalle.
Chauffören lydde.
På flaket klamrade sig Katarina och Jonnie fast vid varann. Jonnie höjde på huvudet och tittade på Ove, som stod och vacklade vid vägkanten. Han skakade nävarna i maktlöst ursinne.
- Kör på! sa Kalle Sleven. Jag är en förrymd straffånge!
- Jag kör allt vad jag kan. Vart ska vi?
- In till stan.
- Och sen?
- Till polisstationen.
- Va?
- Du hörde rätt. Jag stiger av där. Sen kör du ungarna till busstationen. För allt detta besvär ska du ha heder och tack.
- Jag förstår ingenting.
- Det behövs inte. Men du gör en god gärning. Jag vill bara be dej om en sak till.
- Vad då?
- Den där högerfoten du har. Trampa ner den så mycket du kan.
- Jag får inte köra fortare.
- Jag betalar böterna.
Katarina och Jonnie hoppade och skakade på flaket. De hade ingenting att hålla sig fast i utom varann. De höll i varann.
Den vita skjorttrasan kring Jonnies knä blev rödare och rödare. Sanden yrde omkring så att de måste blunda.
Jonnie önskade nästan att de var tillbaka på sjön i bräcklig farkost på villande vågor...
Chauffören saktade farten innanför stadsgränsen, men inte mycket. Han brakade iväg in i tättbebyggt område med en fart som han skulle komma att mardrömma om i flera veckor efteråt. Han tvärbromsade framför polishuset.
- Tack, kompis, sa Kalle Sleven. Himlen ska löna dej.
Han hoppade ur med sin väska.
- Vad ska du göra? sa Katarina.
- Här är resans ände och slutet på min semester. Det trygga fängelset väntar mej. Jag har sagt åt chauffören att köra er till busstationen. Sen klarar ni er själva, eller hur?
- Vet du vad du gör? sa Katarina.
- Vem vill ha semester i regnväder? Ta väl vara på er. Vi ses nån gång.
Han lyfte handen till hälsning, gick tvärs över gatan och försvann in genom porten till polishuset.
Bilen startade.
- Vi klarade biffen, sa Katarina.
- Det ser så ut.
Han kände sig både sorgsen och glad. Smärtan dunkade i knät.
När de stannade vid busstationen hade han svårt för att klättra ner. Chauffören hjälpte honom.
- Är det sant att den där typen med väskan var en straffånge?
- Samhällets fiende nummer ett, sa Katarina.
Hon grinade upp sig.
- Tack för liften.
De gick in i väntrummet. Det dröjde en kvart innen deras buss skulle gå. Ove syntes inte till.
Efter tio minuter kom tre flickor in. Jonnie blev blodröd. Det var Ingela, Den Långa och Den Rödhåriga. De log.
- Hej, killen.
- Hej, sa han.
- Hur lever världen med dej nu för tiden, Jonnie Tretton? sa Ingela.
- Bra.
- Schysst flickvän du har fått. Men du glömmer väl inte?
- Vad?
- Att du inte är lovlig!
När de gick ut till bussen sa Katarina:
- Dom där flamsiga brudarna, känner du dom?
- En annan är ju rätt så populär i tjejkretsar.
När de satt i bussen sa Jonnie:
- Vi får hämta ekan när vädret blir bättre.
- Då får du ta Tommy med dej. Jag är så rofylld att jag inte vill ta i en åra på flera veckor.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
