Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, men så omtänksamt av dig! Du har i år
återtagit den gamla platsen.»
»Jo, jag skulle tro det!» sade Sjö-Snapp. »Se på mig!»
Han var sargad och blödde på tjugu ställen; ett öga var
nästan bortslitet och hans sidor voro rivna i trasor.
»O, ni karlar, ni karlar!» sade Matkah och fläktade sig
med baklabben. »Varför kunna ni inte vara förståndiga och
i godo komma överens om platserna? Du ser ut som om
du varit i slagsmål med Dödar-Valen.»
»Jag har inte gjort annat än slagits sedan mitten av maj.
Stranden är olycksaligt packad den här säsongen. Jag har
stött på minst hundra sälar från Lukannonstranden, som
varit på jakt efter bostäder. Varför kan inte folk stanna där
de höra hemma?»
»Ja, jag har ofta tyckt, att vi skulle ha det mycket
trevligare, om vi uppsökte Utterön i stället för den här
överbefolkade platsen», sade Matkah.
»Bah, endast holluschickie bege sig till Utterön. Om
vi sökte oss dit, skulle man påstå, att vi vore rädda. Vi
måste hålla vårt anseende uppe, min vän.»
Sjö-Snapp sänkte stolt sitt huvud mellan de feta axlarna
och låtsade ta sig en lur på ett par minuter, men hela tiden
höll han skarp utkik om någon anledning till strid skulle
erbjudas. När alla sälarna och deras hustrur voro i land,
kunde man höra deras skrik miltals ut på havet genom den
hårdaste storm. Lägst räknat fanns där över en miljon
sälar på stranden — gamla sälar, sälmödrar, späda barn och
holluschickie, brottande, knuffande, bölande, kravlande och
lekande med varandra — promenerande ned till havet och
återvändande i troppar och regementen, sträckande ut sig
på varje fotsbredd mark, så långt blicken kunde nå, och
förande skärmytslingar i brigader borta i dimman. Det är
nästan alltid dimmigt vid Novastoshnah, undantagandes
någon gång då solen tittar fram och låter allting stråla en
stund i klar regnbågsglans.
Kotick, Matkahs unge, var född mitt i all denna oreda,
och han bestod av bara huvud och axlar, med bleka,
vattniga blå ögon, som små sälar alltid ha; men det fanns
någonting i hans hud, som kom hans mor att mycket noga
granska honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
