Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgjorde skillnaden mellan honom och hans vänner.
Dessutom var ju Kotick en vit säl.
»Vad du först och främst måste göra», sade gamle
Sjö-Snapp, sedan han fått höra sin sons äventyr, »är att växa och
bli en duktig säl som far din och ha en barnkammare på
stranden med ungar i, som sedan lämna dig ensam. Fem
år härefter bör du kunna vara karl att slåss för dig själv.»
Även den milda Matkah, hans mor, sade: »Du skall aldrig
kunna få ett slut på slaktandet. Gå och lek i sjön, Kotick.»
Och Kotick gick och dansade elddansen med ett mycket
tungt litet hjärta.
Den hösten lämnade han stranden så tidigt han kunde och
begav sig i väg ensam, ty han hade fått en idé i sin tjurskalle.
Han skulle söka upp Sjö-Kon, om det nu fanns någon med
det namnet i havet, och han skulle söka upp en lugn ö med
goda och trygga stränder för sälar att bo på, där inga
människor kunde komma åt dem. Och så forskade och forskade
han på egen hand från Norra till Södra ishavet, simmade ända
till trehundra mil om dygnet. Han upplevde flera äventyr
än här kan berättas och undgick med knapp nöd att bli
tagen av hästhajen och fläckhajen och hammarhajen; och
han mötte alla de opålitliga uslingar, som stryka upp och ned
i havet, och den tungrodda, belevade fisken och de
scharlakansröda, fläckiga kammusslor, som legat förtöjda på
samma plats i hundratals år och äro icke litet stolta
däröver. Men aldrig mötte han Sjö-Kon och aldrig fann han en
ö, som han gillade. Om stranden var god och fast med en
sluttning bakom den för sälarna att leka på, syntes alltid vid
horisonten röken från en valfångare, som höll på och smälte
valfiskspäck, och Kotick visste, vad det betydde. Eller
också kunde han se, att sälar förr i tiden hade besökt ön och
blivit dödade av människor, och Kotick visste, att dit
människor en gång kommit, skulle de återvända.
Han slog sig i språk med en gammal stubbstjärtad
albatross, som berättade, att Kerguelenön var den allra
fredligaste och lugnaste plats, men då Kotick begav sig i väg dit,
höll han på att bli slagen i stycken mot några otäcka svarta
klippor under en rasande snögloppstorm med blixt och åska.
Då han arbetade sig ut igen mot stormen, kunde han se,
att även här en gång hade funnits en sälbarnkammare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
