Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och på samma sätt var det på alla andra öar han
besökte.
Limershin räknade upp en lång lista på dem, ty han
påstod, att Kotick tillbragte fem år på dessa forskningsfärder
med fyra månaders vila vart år vid Novastoshnah, där
holluschickie brukade göra sig lustiga över honom och hans
fantasiö. Han besökte Gallapagosöarna, en förfärligt torr
plats vid ekvatorn, där han var nära att stekas till döds;
han besökte Georgiaöarna, Orkneyöarna, Smaragdön, Lilla
Näktergalsön, Goughs ö, Bouvets ö, och till och med en
prick till ö söder om Goda Hoppsudden. Men överallt
berättade honom Sjöfolket detsamma. Sälar hade en gång
i tiden gästat dessa öar, men människor hade kommit och
utrotat dem alla. Även då han hade simmat tusentals mil
ut i Stilla havet och kommit till en plats kallad Kap
Corientes (det var när han kom tillbaka från Goughs ö), fann han
några hundra skabbiga sälar på en klippa, och de talade om
för honom, att människor infunno sig även där. Detta
nästan kom hans hjärta att brista, och han rundade Kap
Horn tillbaka till sina egna stränder. På sin väg norrut
rastade han på en ö full med gröna träd och fann där en
gammal, gammal säl, som låg i själtåget; Kotick fångade fisk
åt honom och berättade om sina missräkningar. »Nu», sade
Kotick, »återvänder jag till Novastoshnah, och om jag blir
driven till slaktfållorna med holluschickie, skall det kvitta
mig lika».
Den gamle sälen sade: »Försök ännu en gång. Jag är
den siste av Masafueras Förlorade Näste, och i de dagar,
då människor dödade oss i hundratusental, gick det en
berättelse på stränderna om, att en vit säl en dag skulle komma från
norden och leda sälfolket till en fredad plats: Jag är
gammal och lever inte för att få se den dagen, men andra skola
göra det. Försök ännu en gång.»
Och Kotick snodde sina mustascher (de voro nu utvuxna
och vackra) och sade: »Jag är den enda vita säl, som
nånsin fötts på stränderna, och jag är den enda säl, svart eller
vit, som någonsin tänkt på att söka efter nya öar.»
Detta piggade ofantligt upp honom. Då han kom
tillbaka till Novastoshnah samma sommar, uppmanade
Matkah, hans mor, honom att gifta sig och sätta bo, ty han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
