Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu inte längre någon holluschick, utan en fullväxt säl med en
krusig vit man på axlarna och lika tung och tjock och barsk
som fadern.
»Skänk mig ett år till», sade han. »Kom ihåg, moder, att
det alltid är den sjunde vågen, som går längst upp på
stranden.»
Underligt nog fanns det också en annan säl, som ville
uppskjuta giftermålet till nästa år, och Kotick dansade
elddansen med henne under hela natten, innan han skulle ge sig
ut på sin sista upptäcktsfärd. Denna gång satte han kurs
västerut, ty han hade kommit ett stort stim av
hälleflundror på spåren, och han behövde minst hundra skålpund fisk
om dagen för att hålla sig i god kondition. Han jagade dem,
tills han blev trött och sökte sig en sovplats i
dyningsdalarna vid Kopparön. Han kände fullkomligt väl till
kusten, och när han vid midnatt kände sig sakta gungas på en
tångbädd, tänkte han: »Hm, flodvattnet rullar starkt i
natt», och han vände sig i vattnet och öppnade ögonen slött
och sträckte på sig. Men så tog han ett skutt som en katt,
ty han såg några väldiga varelser nosa omkring i
grundvattnet och avbeta de täta sjögräsknippena.
»Vid Magellans stora brottsjöar!» sade han mellan sina
mustascher. »Vad in i Djupa Havet är det här för slags
folk?»
De liknade inte valross, sjölejon, säl, björn, val, haj, fisk,
bläckfisk eller musslor eller något annat djur, som Kotick
någonsin hade sett. De voro mellan tjugu och trettio fot
långa, och de hade inga baklabbar, utan en skovellik svans,
som såg ut som om den hade skurits ut ur vått läder. Deras
huvuden voro det mest besynnerliga man kunde se, och de
balanserade på ändarna av sina svansar i djupvatten, när
de inte betade, och bugade sig högtidligt för varandra och
viftade med sina framfötter på samma sätt som en fet karl
viftar med armen.
»Hm!» sade Kotick. »Gott fiske, mina herrar?»
Tjockingarna svarade med bugningar och armviftningar
som Grodlakejen. När de började äta igen, såg Kotick,
att deras överläpp var kluven i två stycken, som de kunde
rycka åtskils omkring en fot och sluta till dem igen, med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
