Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Rikki-Tikki-Tavi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det måste bli huvudet», tänkte han till sist, »huvudet
ovanför huvan, och då jag väl huggit mig fast där, gäller
det att inte släppa taget.»
Så tog han språnget. Nags huvud låg ett mycket litet
stycke från vattenkrukan under utbuktningen; och när Rikkis
tänder höggo fast, tog han spjärn med ryggen mot
utsvällningen på den röda lerkrukan för att pressa ned Nags
huvud. Detta gav honom en sekunds fördel, och han
begagnade den på bästa sätt. Så slängdes han fram och tillbaka,
som en råtta skakas av en hund — fram och tillbaka på
golvet, och upp och ned och runt i stora kretsar, men hans
ögon voro röda och han höll fast, under det kroppen sopade
golvet, vräkte omkull bleckskopan och tvålkoppen och
frotterborsten och dunkade mot sidan av sinkkaret. Allt
fastare och fastare pressade han ihop käkarna, ty han hade
klart för sig, att han skulle dunkas till döds, och för
familjeärans skull föredrog han att bli funnen med tänderna
fastlåsta i motståndarens kropp. Han var yr i huvudet,
mörbultad och kände sig skakad i stycken, då plötsligt
någonting liksom ett åskslag smällde strax bakom honom;
en het pust berövade honom sansen och en röd blixt svedde
hans päls. Den store mannen hade vaknat vid oväsendet
och hade fyrat av båda piporna i sin hagelbössa mot Nag,
strax bakom huvan.
Rikki-tikki höll fortfarande fast med slutna ögon, ty nu
var han riktigt säker på att han var död; men huvudet rörde
sig inte mera, och den store mannen tog upp honom och sade:
»Det är åter igen mungon, Alice; det lilla kräket har nu
räddat våra liv.» Och så kom Teddys mor in, med likblekt
ansikte, och såg Nag, så mycket som fanns kvar av honom;
och Rikki-tikki släpade sig till Teddys sovrum och tillbragte
halva återstoden av natten med att varsamt skaka på sig
för att komma underfund med, om han verkligen, som han
inbillade sig, var sönderslagen i fyra bitar.
När morgonen kom, var han mycket styv i lederna, men
mäkta belåten med sitt verk. »Nu återstår att klara Nagaina,
och hon blir värre än fem Nag’ar, och ingen vet, när äggen,
hon talade om, bli utkläckta. Kors det var sant! Jag
måste träffa Darzee», sade han.
Utan att vänta på frukosten sprang Rikki-tikki till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
