Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Toomai vid elefanterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hållet själv hade hittat på; och så vräkte han honom över
ända och lade sig med sina ofantliga knän ned på honom,
tills livsgnistan slocknade med en rossling och ett tjut och
ingenting annat fanns kvar än en lurvig, randig massa på
marken, som Kala Nag tog vid svansen och släpade bort.
»Ja, det är visst och sant», sade Stor-Toomai, hans förare,
son till Svart-Toomai, som hade fört honom till Abessinien,
och sonson till Toomai vid Elefanterna, som hade sett
honom fångas, »det finns ingenting, som Svarta Ormen
fruktar utom mig. Han har sett tre generationer av oss fodra och
rykta sig, och han lever nog, tills han får se den fjärde.»
»Han fruktar mig också», sade Lill-Toomai, i det han,
med en enda klut på sig, sträckte på sig till sin fulla längd
på fyra fot. Han var tio år gammal, äldste sonen till
Stor-Toomai och enligt gammalt bruk skulle han, när han
vuxit upp, intaga faderns plats på Kala Nags nacke och hantera
den tunga järn-ankus, elefantpikstaven, som blivit
blanknött av hans far och farfar och farfarsfar. Han visste vad
han sade, ty han var född i Kala Nags skugga, hade lekt
med snabelspetsen, innan han kunde gå, och Kala Nag skulle
lika litet ha drömt om att inte lyda hans lilla gälla
kommandoröst, som det skulle ha fallit honom in att döda honom den
dag, då Stor-Toomai bar fram det lilla bruna dibarnet
under hans snabel och befallde honom hälsa sin blivande herre.
»Ja», sade Lill-Toomai, »han är rädd för mig»; och han klev
med långa steg fram till Kala Nag, kallade honom ett
gammalt tjockt svin och lät honom lyfta upp fötterna, den
ena efter den andra.
»Uah! du är en duktig elefant», fortfor Lill-Toomai; och
han vaggade sitt krusiga huvud och sade efter far sin:
»Fast regeringen betalar för elefanterna, tillhöra de oss,
deras mahuter (elefantförare). När du blir gammal, Kala
Nag, kommer någon rik raja och köper dig av regeringen, för
du är så stor och har så fina seder, och sedan får du
ingenting annat att göra än att bära guldringar i öronen och en
gyllene howdah (bärstol) på din rygg och ett rött kläde, prytt
med guld, på dina sidor, och gå i spetsen för kungens
processioner. Då skall jag sitta på din nacke, o Kala Nag, med en
silver-ankus, och män skola springa framför oss med
guldkäppar och ropa: ’Plats för konungens elefant!’ Det blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
