Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I drottningens tjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora, vresiga vita oxar, som draga de tunga
belägringskanonerna, när elefanterna ej vilja gå närmare elden, kommo
travande skuldra vid skuldra; och nästan trampande på
kedjan kom en annan batteriåsna, som vilt ropade på »Billy».
»Det är en av våra rekryter», sade den gamla mulåsnan
till nummerhästen. »Han ropar på mig. Hitåt,
pojkvasker, och låt bli att skräna! Mörkret har ännu aldrig bitit
någon.»
Kanonstutarna lade sig ned tillsammans och började
idissla, men den unga mulåsnan kröp tätt intill Billy.
»Det var någonting», sade hon, »någonting
fruktansvärt och rysligt, Billy! Det kom in mitt bland oss, när vi
sovo. Tror du, att det ville döda oss?»
»Jag har verkligen stor lust att ge dig en av mina prima
sparkar», sade Billy. »Att tänka sig, att en fullväxt mula
med din uppfostran skall skämma ut batteriet inför de här
herrarna!»
»Sakta i backarna!» sade nummerhästen. »Kom ihåg,
att alla äro vi barn i början. Första gången i mitt liv jag
såg en människa (det var i Australien, när jag var tre år),
sprang jag halva dagen, och hade jag fått se en kamel, hade
jag väl sprungit ännu!»
Nästan alla hästar för det engelska kavalleriet hämtas till
Indien från Australien och tämjas och ridas in av ryttarna
själva.
»Sant nog», sade Billy. »Låt bli att darra, pojkbyting!
Första gången jag kände seldonen med alla remmar och
kedjor på ryggen, stod jag på frambenen och sparkade
av mig varteviga dugg. Jag hade inte lärt mig den riktiga
sparkkonsten då, men batteriet förklarade, att det aldrig
sett maken.»
»Men det här var inga seldon eller någonting, som
skramlade», sade den unga mulåsnan. »Du vet nog, att sådant
inte skrämmer mig längre, Billy. Det var någonting
liknande träd, och de föllo upp och ned utefter våra led och
babblade, och min grimma brast och jag kunde inte få fatt
i min pådrivare och inte heller kunde jag finna dig, Billy,
så att jag sprang min väg — tillsammans med de här herrarna.»
»Hm!» sade Billy. »Så snart jag hörde, att kamelerna
voro lösa, gav jag mig i väg på egen hand. När en batteri-,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
