Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med varandra och firades, vare sig på våren eller
hösten, så, att man först sörjde och begrät gudens
död och sedan med jubel hälsade hans
uppståndelse.
Kristna skriftställare, som Minucius Felix, yttrade
sig hånfullt om dessa hedniska kulter: »de höra
aldrig upp med att varje år förlora vad de funno,
och finna vad de förlorade; är det icke löjligt att
sörja över förlusten av vad du dyrkar, och dyrka
det över vars förlust du sörjer?» Men, frågar den
modärne Berlinteologen, sörja icke även de kristna
årligen på långfredagen över sin frälsares död och
fira de icke vid påsken hans uppståndelse? Även
för den hedniske gudsdyrkaren var bilden, som
föreställde hans gud, icke guden själv, som han
dyrkade. Om honom visste man, att han var verksam
i det osynliga, i himlens moln och i jordens
djup, i regn och vind, på fält och ängar. Om våren
utvecklade han sitt mäktiga liv; men på hösten när
frukterna skördades, tycktes han vara död; då åt
man av hans brutna kropp i form av bröd och
drack av hans utgjutna blod i vinet.
Sin överväldigande religiösa betydelse erhöllo
dessa gudar dock först därigenom, att med dem
även för människorna förbundits förhoppningar om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
