Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säga vidskepelse och trolldom, ingalunda äro Paulus
främmande.
Det kristna dopet har urgamla hedniska anor. Än
i dag finner man hos många ociviliserade folkslag
religiösa bruk, som såväl till form som innehåll visa
överraskande analogier med det kristna dopet [1].
Hos kongonegrerna och söderhavsvildarna utföres
ofta invigningen i ett hemligt förbund på det sättet,
att man först framställer kandidatens död och sedan
hans pånyttfödelse, d. v. s. hans återinträde i livet.
Att sådana invigningsbruk ofta praktiseras i
samband med gossarnas pubertetsfester är även ett
vittnesbörd om att våra dagars vildar — alldeles
som forntidens folk — ej kunnat bilda sig begreppet
utveckling, utan föreställa sig detta hemlighetsfulla
förlopp som ett döende och en pånyttfödelse.
Enstaka former av dessa invigningsbruk bilda
omisskännliga analogier till kulthandlingar, som gå igen
bland kulturfolken: adepterna insmörjas med kalk
eller smuts, därpå renas de plötsligt och erhålla
ett annat namn; de begravas och hämtas sedan upp
ur graven, de föras av människor, som (vanligen i
djurdräkter) äro utklädda till andar, över i andarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
