Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härmed erhöll kyrkan snart nog en glänsande yttre
representation med härliga kyrkobyggnader och
imponerande ritual, och redan under Konstantin
den stores söner förde storstädernas biskopar ett
liv som furstar.
Knappt hade emellertid den kristna kyrkan
räddats undan de yttre förföljelserna, förr än dess inre
tillstånd blottades genom de häftiga strider som
utbröto angående förhållandet mellan de tre
personerna i gudomen. En mängd andra, delvis
världsliga intressen voro inblandade i denna från alla
synpunkter motbjudande strid, i vilken den
kätterska ståndpunkten, som ville underordna sonen under
fadern, förfäktades av den icke osympatiske, men
underlige presbytern Arius från Alexandria, medan
däremot ortodoxiens talan fördes av de energiska
och intelligenta biskoparna från Rom, Jerusalem,
Antiochia och Alexandria [1]. För att bilägga striden
och för att lära känna sitt nya rikes prästerskap
sammankallade Konstantin i juni år 325 ett allmänt
kyrkomöte till Nicæa, där han själv ledde
förhandlingarna, prunkande i purpur, guld och ädelstenar,
»lik en herrans ängel från himmelen», betygar den
kristne kyrkohistorikern Eusebius. Kejsaren, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
