Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prövningen av avvikande läror: »så snart biskoparna
ha talat, finns det ingenting mer att undersöka,
utan överheten skall med våld undertrycka irrläran».
Denna Augustini uppfattning, att det kristna
troslivet blott kan bevaras i sin renhet genom yttre
våld, är naturligtvis fullkomligt riktig och har också
allt framgent omfattats med iver icke blott inom
katolska kyrkan, utan också av reformationens
stormän, en Luther, en Calvin, en Melanchton. Har
man engång ställt sig på den nytestamentliga
ståndpunkten, enligt vilken avvikelse från den rena läran
är en sedlig förbrytelse, som straffas med evig pina
i helvetet, så äro ju inga medel för hårda, när det
gäller att undertrycka kätteriet, och varje den
enskildes försök att på egen hand finna sanningen
bör förbjudas. Men med denna uppfattning ställer
sig också kristendomen i principiell och avgjord
motsats till den grundåskådning, som var den antika
kulturens adelsmärke. Att »den rättrådige hade lov
att hysa tillförsikt vid döden», att den, som låt
vara ofullkomligt, men dock allvarligt sökt att fylla
sin plikt, icke hade något att frukta på andra sidan
graven, det hade under antiken varit de ädlaste
andarnas tröst [1]. Att det djärva, av inga skrankor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
