Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år. Vad som persisterar som den enskilda individen
är liksom hos lågan och vågen endast rörelseformen,
som oavlåtligt drar in ny materia i sin virvel, och
utstöter den gamla. Den som är döv, kan genom
känsel och synsinne förnimma ljudrörelsen, men
endast så länge den häftar vid strängens tunga
materie; tonen går honom spårlöst förbi. Är måhända
våra egna sinnens uppfattning av livet lika
fragmentarisk som den döves av ljudrörelsen?»
Det kan ej nekas att Helmholtz med dessa ord
pekat på en möjlighet, mot vilken man från
logikens synpunkt knappast har något att invända, och
som ett tankeexperiment, ägnat att förebygga en
maklig och självgod dogmatism, har den
Helmholtzska tankegången alltid sitt värde. Men utsikten
att den av honom påpekade möjligheten under några
omständigheter skulle kunna äga sin, motsvarighet i
verklighetens värld, är så försvinnande ringa, att
ingen kan räkna med den på allvar. Och — för
att än en gång citera Albert Lange — »på
verklighetens område fordrar tänkandets sedlighet av oss,
att vi icke hålla oss till vaga möjligheter utan alltid
ge företrädet åt det sannolikare». Det är detta
enkla, men oeftergivliga bud, som man så gärna
vill glömma, eller efter pragmatismens mönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
