Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forstbetjänt Olsöns äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hand och tillhör ej den norska armén. Den där tröjan till exempel
kan aldrig göra anspråk på att vara en vapenrock.»
»Bössan har jag, emedan jag var ute på jakt.»
»Du är mig en fin filur», inföll löjtnanten. »Herr kapten,
jag fann mannen gömd i ett busksnår, och hans afsikt var tämligen
uppenbar.»
»Gjorde han motstånd.»
»Förtvifladt, herr kapten.»
»Mina herrar», fortsatte kaptenen och vände sig till de officerare,
som samlat sig på platsen. »Anse ni karlen skyldig eller ej?»
Ett enhälligt »skyldig» blef svaret.
»Då göra vi processen kort. Regementet får inte uppehållas
af en sådan obetydlighet som denna. Ni, löjtnant, verkställer
arkebuseringen.»
»Skall ske, herr kapten.»
Min belägenhet var förtviflad. Läte jag honom gå, vore mitt
öde inte gärna tvifvelaktigt, ty på någon misskund kunde jag ej
längre räkna.
Läget var farligt. De kunde alltid försvara sig med – om de
ens behöfde detta, när det gällde afrättningen af en norsk forstbetjänt
– att jag tagits med vapen i hand, fastän jag bar civila kläder.
Å andra sidan, »den, som vinner tid, vinner allt.»
»Jag skall visa vägen», ropade jag, när kaptenen redan aflägsnat
sig ett dussintal steg.
Några soldater hade redan ställt upp sig framför mig, så att
nog hade de allvar med sitt uppsåt att vilja skjuta mig.
Också svor jag att hämnas, ty i själfva verket måste de ha
insett, att jag icke gjort mig skyldig till den förseelse, hvarföre de
anklagade mig.
Man löste genast upp remmarne. Jag gnuggade handlofvarne
för att återfå blodomloppet. Mitt gevär ville de inte återlämna,
men en tröst var det alltid, när Fro muntert skällande hoppade
omkring mig.
Det såg ut, som om det stackars djuret förstått den oförrätt,
man tillfogat hans herre.
»Gå nu före!» befallde kaptenen.
Jag skyndade att lyda.
Hack i häl efter mig följde löjtnanten med revolvern i hand.
Sedan kom patrullen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
